Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Tidningsankan. Af Nat. Beckman. Med 5 teckningar af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.366
nat. beckman.
Frankrike. Sådana vandringar kan ett
ord företaga, men det tar nog längre tid.
A andra sidan är det sant, att det
första spår vi finna af ordet anka i en
hithörande betydelse träffas hos Luther
och hans samtida och just i sammanhang,
där det gäller att med protestantens nyktra
kritik döma öfver den katolska
föreställningskretsen. Som bekant brukade man i
medeltiden, under förevändning att ge
exempel men faktiskt snarare för att
väcka intresset hos en sofvande
församling, att från predikstolen berätta någon
af samtidens gångbara sagor. Bland
dessa spelade sagorna om
Schlaraffen-land, dagdrifvarnas land, där efter
modernt uttryckssätt »stekta sparfvar flögo
i munnen på folk» — en framträdande
rol. Nu säger Luther just, att hans
samtida bland predikanterna, brukade
föra sina åhörare till detta
Schlaraffen-land och i stället för evangelium predika
»von blau enteni>, om blå änder, i
hvilket uttryck blå nog knappast betecknar
fjädrarnes färg utan har samma betydelse
som i »ins blaue hinein», i det fjärran
blå, d. v. s. det betecknar det okända,
obestämda.
Tidningsankans närmaste nu lefvande
släktingar torde alltså vara nämnda stekta
.sparfvar.
Tvifvelsutan har Luther icke gjort
uttrycket. Det fanns nog förut och var
afsedt att karaktärisera någon af dessa
talrika sägner om förunderliga
naturföreteelser i fjärran land, som den senare
medeltiden hade så godt om. Huru denna
sägen närmare sett ut, få vi nog aldrig
veta. En mycket utbredd sägen, den att
anden utvecklade sig ur en snäcka, som
fäster sig på gamla trästammar, kunde
för vår tid se tillräckligt otrolig ut, men
den kan nog på sin höjd ge oss en
medelbar föreställning om beskaffenheten af
det fantasidjur, som gifvit upphof åt
tidningsankan. Detta måste ha varit
mycket besynnerligare än stockanden, ty
sägner om denna berättades i god tro
allmänt och af så upplyst folk som t. ex.
Spegel ännu halft annat århundrade efter
Luthers nämnda tal.
Kasta vi till sist en blick tillbaka på
de föregående ankorna, så se vi lätt, att
kannibal-ankan och Münchhausen-ankan
mycket väl kunna härstamma från den
blå ankan i Schlaraffenland. Det samma
gäller ordleken lug-ente, som i annat fall
förefaller rätt godtycklig, men ifall ankans
rykte redan var stadgadt, ger en
verklig mening.
Detta är ungefär hvad man tills dato
vet om tidningsankan.
riHis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
