Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Midsommarvaka. Af Ingeborg Kleen. Med vignett af Tyra Kleen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37°
ingeborg kleen.
vingslag skar igenom med en djupare
ton, likt en bristande sträng.
Min slända försvann utåt sjön, så
kom hon tillbaka och blandade sig i
systrarnas gungande dans öfver vattnet
framför mig. Så tystnade göken, sä
tystnade orren och dufvan och trastens
droppande toner och vinden i vassen
och insekternas fina låt, och dansen dog
bort.
Min slända kom igen och satte sig
på ett vasstrå nära stenen i vattnet, på
hvilken jag satt.
Guldskenet samlades bjärt öfver
trädtopparne i norr och förtunnades mer och
mer högre upp, himlen blef
genomskinligare, rosig och blå, stenarnes och
bladens skuggor i vattnet svartare, och
vattenspegeln stannade blank och orörlig.
Den stora hvita näckrosen, under
vassstråt, där sländan satt, slöt långsamt och
afundsjukt sina bländhvita blad om den
gyllene solen därinne och drog sig
oåtkomlig till hälften ned under vattenytan.
I den stillastående luften steg som osynlig
rök ångande varm doften från linnéa
och nattviol och från trädens barr.
Jag hukade mig ned emot vattnet och
satt alldeles stilla och kände
midsommarnattens drömmande vaka nalkas, den
trollmakt, som binder hela naturen i denna
enda natt.
O du nordiska midsommarnatt, hvar
finns din like! Några timmars gyllene
natt, utan skymning och sömn, då
allting står stilla, då naturen håller upp
med sitt arbete och ber för sin själ.
Endast ett är dig likt i guldglans, i
bidande helig mystik: det ögonblick, då en
varelses inre nått sin höjdpunkt och står
stilla och lyss till lifvets fordran, som
tyst drar förbi den, och allting utom och
inom den bidar i andlös spänning,
medan den gör sitt val -— i seende sömn
eller drömmande vaka, men tyst och
orubbligt.
Min slända satt stilla och orörlig på
sitt vasstrå. Den smärta kroppen blänkte
sakta som en domnad liten våg, och
vingarne gnistrade matt, och de stora,
gåtfulla, hundrafacetterade ögonen hvälfde
sig stillastående som ett speglande
vatten. Jag visste, att hon ej sof, att hon
gjorde bara detsamma som allting
annat i denna natt, då ingen naturens
lefvande varelse sofver utan alla hålla vaka
med gyllene drömmar, medan den
underbara trollmakten glider ljudlöst förbi
som en huldra i rosiga slöjor och
guld-väfdt släp.
Sländebarn, hvad drömmer du,
medan midsommarvakan drar förbi dig med
sin gyllene glans? Hvad ser du i det
speglande djupet, där jag vet att dina
ögon, de hundrafacetterade, se hundra
möjligheter?
Sländebarn, sländebarn,
midsommar-bar^ ditt lif är så kort, glänsande och
kort! Och midsommarvakan är längre
för dig än för andra, ty ditt lif är så
kort. Ditt lif är ej växande sträfvan, ej
brytande kamp, ditt lif är ej att bära
bördor, ej mödans jämna gång. Ditt lif
är en skimrande flykt, en spegling af
djupet och ljuset; ditt lif är ett
stjärnskott, att lysa och synas och slockna.
Hvart skall du rikta ditt lifs få
timmar i solskenet? Skall djupet fånga dig
eller det fria ljuset eller ängens
blommor eller skogens snår? Skall du grymt
suga lefvande flugors lifssaft eller själf
snärjas i spindelnät? Skall du drunkna
i djupet, eller skall du dansa fri öfver
allting i solljuset?
Sländebarn, när din dag bryter in,
skall jag följa din flykt i dess riktning;
då skall jag se, hvad du drömt och
förnummit nu, i den osynliga maktens
närvaro.
Lycklig den, hvars lif sett sin gyllene
midsommarvaka! Som har känt den
draga förbi och förnummit dess tysta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
