Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Intryck från konstutställningarna. Af Karl Wåhlin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.>74
karl wåhlin.
i sin tillvaro, ju mera den pröfvar, dess
mindre handlar den, och den fördjupning,
som vinnes i själfransakelsen, köpes dyrt
för det öfverskott af kraft och lyckokänsla,
som är konstens rätta jordmån. Kunskapen
dräpte konsten i Egypten, i Bysanz, i
Bologna, och ännu i våra dagar dräper
kunskapen konsten rundt omkring oss — så
snart icke en stark personlighet i sin
primitiva naturs hälsa äger kraft nog att
trotsa det smygande kunskapsgiftet. Man
vet numera, huru allt är gjordt, man lefver
omgifven af det förflutnas spöken, och öfver
dem reser sig framtidens bedrägligt lockande
hamn. Icke nöjda med att påverka sin egen
tid, förklara konstnärerna med ett fanatiskt
hopp, att de måla för framtiden. Hvad veta
de, hvad vet någon af oss om framtiden? Om
man vänder sig om och ser blott trettio
eller fyrtio år tillbaka, kan man få ett
begrepp om huru lång framtiden är för
flertalet. Den fondbörs, på hvilken de
konstnärliga framtidsvärdena noteras, har
kanske att uppvisa säkra värdepapper —
men hvilka äro de och huru mycket gälla
de i dagens kurs? Och hvilka fantastiska
siffror hafva ej mäklarne lyckats uppdrifva,
hvilken krasch är icke att förutse!
Dessutom kan en framtids beundran,
när den i sällsynt fall kommer, icke gifva
en konstnär den ideela ersättningen för
den, som en samtid är i stånd att gifva,
när den befinner sig i nivå med
konstnären. För en ny generation blir han i stort
sedt ett namn, som man är skyldig att
respektera, och om den krets, som
verkligen känner med och för konstnären, en
gång blir större än den, som omgaf honom
i lifvet, så blir samtidigt temperaturen i
dess beundran af en svalare art — man
må tänka sig skillnaden mellan den
hänförelse och den andakt, som hälsade
Ci-mabues madonna, altaret i Gent eller den
heliga Ursulas skrin i Brügge vid deras
framträdande och de känslor af kritisk
belåtenhet, hvarmed de betraktas af vår tids
studerande och turister.
Nej, låtom oss ärligt erkänna, att för
en konstnär betyder i de flesta fall
samtiden, dess dom, arten af dess intresse
också det hufvudsakliga resultatet af hans
verksamhet, icke blott därför att det är det
enda som han får vara med om utan också
därför att det med oss samtida i tankegång
och kulturståndpunkt nödvändigt måste
afficiera oss på ett lifligare och mera
omedelbart sätt än det som har sin rot i en
annan sfer än vår egen.
Förhållandet emellan konstnärerna och
allmänheten, de två för hvarandra
oumbärliga faktorerna, har emellertid i våra
dagar gestaltat sig allt annat än gynnsamt.
De flesta besökande på en utställning söka
icke något att beundra, de söka något att
häckla — och finna det i de flesta fall
utan svårighet. Kan hända blifva de efter
tio år öfverraskade öfver att det icke var
»värre», efter tjugo år något skamflata, då
de återse föremålen för sin antipati.
Denna antipati, som frivilligt upphör, då all
den skada är skedd, som den kunnat
åstadkomma, har under tiden fått nya föremål,
på hvilka den pröfvar sin frätande syra.
Det arbete, som efter sin natur mera än
något annat behöfver medkänslans
understöd, därför att däri ligger ett den ena
människans gifvande af sig själf till den
andra, måste förrättas under känslan af
andlig isolering och under fåfäng möda
att göra sig förstådd. Där detta icke
framkallar ett missmod, som utsläcker den
konstnärliga glöden, skapar det åtminstone en
känsla af resignation, som i längden
dämpar äfven det stoltaste ungdomsmod och
de mest högtflygande skapardrömmar.
Ställd inför konstnärsdriftens oerhörda
fordringar och de för dessa skäligen
främmande, som det moderna borgaresamhället
uppställer, blir konstnären en evig
gäldenär, slutande inom sig främlingsskapets
obotliga iidande. Måste man icke kalla er»
sådan lott mörk och tragisk?
Så långt hafva vi på vår promenad
låtit tankarna ila. Kanhända är det det
kusliga aprilvädrets skull att vi å våra
vänner konstnärernas vägnar blifvit så dystra
till mods, kanske har den för tidigt
anlagda vårdräkten skulden för den
köldrysning, som tanken på deras ställning låtit
oss känna. Då bryter just solen fram
emellan skyarne, och ett par tindrande och
värmande strofer dyka upp i minnet och
gnola i vårt öra:
Jag vælger mig april!
i den det gamle faller,
i den det ny får fæste;
det volder lidt rabalder, —
dog fred er ej det bedste,
men at man noget vil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
