Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Prinsessan Aldine. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
prinsessan aldine.
4o7
na med glorians skimrande ringar kring
hvita pannor, och rundt omkring dem
sväfvade mildt blickande änglar, hvilka
blåste på flöjter och spelade på harpa
och cymbal. Där stod den helige
Saturninus själf, hvilken, släpad af tjuren, vid
foten af Toulouse’s kapitolium uppsändt
sin sista suck; där sågs S. Dorotea,
bärande en korg, uppfylld med de
härliga paradisets blomster och frukter, af
hvilka hon låtit regna ned öfver
tvif-laren Theophilus, — han som lett åt
hennes tro, när hon gick till döden,
men genom detta under blef en
troende; där var den heliga Rosalia —
Palermo förgäter henne icke —, hon
hade den drömmande blick som födts ur
den långa ensligheten i bergshålans
dunkel; där stod Margareta af Antiokia med
den hvita pannan, inför hvars oskulds
höghet själfva draken besegrad flydde. Där
står, med sin hjälm i handen, Sankt
Mauritius, den romerske centurionen; hans
blick är lugn som den gång, då han i
den alpomkransade dalen vid Rhöne
vägrade att offra rökelse åt Roms örnar;
där står S. Vincentius med martyrens
palm — Zaragoza minnes hans
hjältemod —; där glänsa S. Basilii
tankfullt djupa ögon, hvilka fordom plägat
skåda ut öfver den brusande floden Iris,
från hyddan i Pontus’ dal.
Det hade tyckts Aldine, att hon
kände dem alla: hade det icke mer än en
gång, då hon här böjt knä och hänryckt,
genom soldagerns glimmande spel, sett
upp mot de strålkrönta gestalterna,
synts henne, att de med mildhet lett
emot henne! Men nu voro de kalla och
döda och hade intet att säga henne. Då
pater Benedikt, efter att ha läst
välsignelsen, gick ifrån altaret bort till
sakristian, såg han, vid det hans blick gled
bort till Aldine, att ur hennes ögon brann
intet af den hänförelsens eld, som förr
icke sällan skådats där.
Så hände det en dag, att till Toulouse
kommo trenne vandrande sångare. En
af dem var Bertrand de Montverdun,
ryktbar för sina skarpa och gäckande
sirventes, den andre var Arnould de
Mérillac, som kunde konsten att dikta
de ljufligaste kärlekssånger, äfven till sin
sextioåriga beskyddarinna, hertiginnan
Eleonore af Septimanien; den tredje hette
Aymon, han var från de ödsliga
skogsbygderna öster om Avignon och hans
namn var ännu föga kändt. Vandrarna
togos gästfritt emot i kungaborgen, och
när kvällen kom och facklorna brunno i
riddaresalen, sjöngo de sina sånger och
lönades med bifallsleenden af de sköna
damer, som där sutto.
Då hvar och en af dem hade sjungit,
talade konung Raymond —■ hans hår
voro ännu icke grå, hans hjärta var ännu
icke gammalt —, när sängarne tystnat
talade han till dem och sade:
»Skönt hafven I sjungit och med
edra sånger gladt våra hjärtan. Men
gärna skulle jag nu vilja höra eder yttra
något om det, som är ämnet för edra
konstfulla sånger och i hvilket I,
trubadurer, hafven mera insikt och erfarenhet
än andra. Sägen mig, jag ber eder,
hvilka äro edra tankar om kärleken och
om kvinnan?»
Bertrand de Montverdun bugade sig,
log gäckande och svarade och sade:
»Detta, o herre, är sanningen om
kvinnan: såsom man stundom, när man
går i skogen, finner en okänd och
lockande stig och såsom man, full af ifver,
följer denna, skyndande framåt i
drömmar om något fördoldt okändt och
härligt, till hvilket denna stig måste leda
■— för att sedan märka att den leder till
ingenting alls, till en liten glänta i skogen
kanhända, så förhåller det sig, herre
konung, med kvinnornas hjärtan, i hvilka
narrarna leta efter under.»
Efter Bertrand reste sig Arnould de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
