Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Prinsessan Aldine. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4O8
anna m. roos.
Mérillac, strök med en behagfullt matt
rörelse undan de långa lockar, som föllo
ned på hans sidentröja, lät sin blick glida
genom salen, bugade sig och sade:
»Det kan väl så vara, o herre, att
somliga icke leta på det rätta sättet.
Liksom en inne i skogsdunklet kan finna
en gömma, full af drömmande och
sällsam tjusning, där de fagraste
vildblomster gro, medan en annan där, likgiltig,
ser endast några träd och mossa och
örter, så förhåller det sig ock med
kvinnornas hjärtan, herre konung: man
måste förstå att söka på det rätta sättet.»
Då trubaduren från Mérillac tystnat,
steg Aymon upp; han vände sina mörka
ögon mot ett fönster på salens
långsida, genom hvilket man såg ut i natten,
där höga popplar sakta vaggade för
vinden och stjärnor brunno ur dunklet;
hans stämma var låg och tankfull, när
han talade:
»Jag har också något att säga dig,
o herre. Det finnes kvinnor, i hvilkas
innersta själ är en afskild gömma, lik
en sådan förtrollad lund, bebodd af en
älfva, hvarom våra sagor mäla, och dit
ingen hittar vägen utom den ende, som
af älfvan tillåtes att finna den. De andra,
de ana måhända, att lunden finnes, de
kunna höra älfvans skratt — eller
kanske hennes gråt —, men de hitta
aldrig ditin. Så förhåller det sig med
somliga kvinnors själar, o herre.»
Då Aymon tog sin blick tillbaka från
nattens stjärnor, mötte han prinsessan
Aldines ögon, hvilka, stora af drömmar
och undran, blickade upp emot honom.
Konung Raymond sade: »Mig
behagar mest det, som du har talat, o
Aymon. Och till lön för dina ord gifver
jag dig min gyllene kedja.»
Och han aftog den kedja af rödt
guld, som han bar kring sin hals, och
räckte den till sångaren.
Då vredgades Bertrand och Arnould
öfver, att denne okände hedrats framför
dem, som voro vida omkring ryktbara
trubadurer. Och tidigt följande morgon
drogo de förtörnade sina färde: Bertrand
till den jättelike grefven af Carcassonne för
att höra om han till äfventyrs vore hågad
att lyssna till en smädevisa om konung
Raymond, och Arnould till Septimanien,
där han var viss om att vinna både
loford och guldkedjor.
Men Aymon blef kvar såsom gäst
hos konungen af Provence; han blef där
dag från dag och sjöng till sin luta om
aftnarna i riddarsalen inför konungen och
prinsessan Aldine och allt hoffolket. Men
för hvarje dag som gick blef han blekare
och mera fåordig.
En dag, då solen begynte sänka sig
mot väster, satt prinsessan Aldine uppe i
sin tornkammare och såg mellan de vajande
clematisrankorna hän emot den buktande
Garonne och de fjärran, blånande kullarna.
Då fick hon nedifrån trädgården höra
en lutas klingande och en stämma,
hvilken hon igenkände som den främmande
sångarens. Sålunda sjöng Aymon:
s Nu, när uppå detta jag tänker,
nu kan jag det icke förklara,
hur en gång jag har kunnat hoppas,
har kunnat så dåraktig vara!
l)et var ju liksom om jag ville
af himmelens stjärnor, de klara,
mig utvälja en till att dyrka
och bedja min kärlek besvara.
Ja, nu när jag däruppå tänker,
så kan jag det icke förklara,
hur hjärtat har så kunnat låta
sig fångas i drömmarnas snara!
Och likväl — de himmelska ögon,
de drömmande, underbara,
hvad hade väl, se’n jag dem skådat,
mig kunnat min ofärd bespara?
Men, när jag betänker det, kan jag
dock icke min dårskap försvara:
att nalkas förtärande lågan,
att leka med dödelig fara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
