Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Prinsessan Aldine. Af Anna M. Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
prinsessan aldine.
4O9
Ack, likväl det var icke mycket
jag önskade, hoppades —■ bara
att en gång få se vid min åsyn
en glimt ur de ögonen fara.
Och dock, när jag däruppå tänker,
så kan jag den icke förklara,
min djärfva, förmätna förhoppning —
jag kan ej min dårskap försvara.
Inför er, I drömmande ögon,
där skymtar beständigt en skara
af växlande syner — men aldrig
min bild har ibland dem fått vara.
Jag har blott att längta och lida,
jag far ej min längtan förklara;
jag har blott att sucka: Hur kunde
jag en gång så dåraktig vara!»
Prinsessan Aldine lyssnade orörlig
till sången; då den tystnat, reste hon
sig skälfvande och böjde sig ut genom
fönstret. Därnere stod Aymon; hans
mörka anlete var vändt upp emot
hennes fönster. Hon mötte hans ögon; de
tycktes henne lika outgrundliga, dunkla
djup, ur hvilka stjärnor brunno. Det
skymde för hennes blick, hon vacklade
tillbaka till sin karmstol och sjönk ned,
förvirrad, gömmande sitt ansikte i sina
händer.
Men ur sitt hjärtas djup hörde hon
klinga en skön och sällsam sång — en
sång sådan hon aldrig förr hade hört.
Hon reste sig åter, trädde ut ur sin
kammare och gick hastigt utför
torntrapporna. Då hon hunnit ned, tog hon icke
vägen genom lustgården; genom en hvälfd,
låg gång kom hon ut på den plats, som
låg öster om borgen och där en brunn
med S. Mikael och draken fanns. Med
snabba steg gick hon öfver torget och
vek in på den trånga, slingrande gata,
som ledde till S. Saturnini kyrka.
Däruppe lyste ännu himmelen af
kvällens rödgyllene glans, men härnere
emellan de höga husen, där karnapperna
sköto ut och dufvorna kurrande kröpo
samman mellan fönstrens bågiga listverk, var
det skumt och svalt. I portgångarna stodo
kvinnor samspråkande; de hälsade
undrande på konungadottern, som ensam
ilade framåt.
Alltjämt klingade sången inom henne,
på strängar af gull spelade det i hennes
hjärta. Och världen var som förvandlad
omkring henne —.
De stora portarna till S. Saturnini
kyrka, stodo öppna, men vespern hade
ännu ej begynt, och ingen var
därinne. Hon trädde in i dunklet, gick
uppåt midskeppet och böjde knä, när
hon hann till koret. Hon såg upp emot
de gloriekrönta helgonen, kring hvilka
aftonens sista, dallrande ljus samlade sig.
Se — de hade åter blifvit lefvande!
Låg där icke ett skimmer öfver
Margaretas höga panna och Rosalias bleka
kind? bröt icke ett tankfullt leende fram
öfver S. Basilii vemodsfulla drag?
Och hör: änglarna, som, burna af
gyllene skyar, sväfvade omkring dem,
begynte alla blåsa på sina silfverflöjter och
spela på sina harpor och strängaspel, och
där brusade fram en musik, som icke var
en annan än den som klingade i hennes eget
hjärta — blott var rikare, fullare. Tonerna
stego —, de sprängde hvalfven —- och
för Aldines blickar öppnade sig det
oändliga ljusets rymd, där
morgonstjärnorna lofsjunga och seraferna svara
dem — —
Aldine tryckte sina händer mot sitt
hjärta.
»Nu, o Gud, vill jag gärnadö–».
Det bröt en blodström öfver hennes
läppar, hennes hufvud sjönk åt sidan.
I detsamma begynte klockorna ringa
till vesper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
