Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Vaucluse och dess Petrarcaminnen. Af Olof E. Bosson. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
olof e. bosson.
en härlig belvedere med milsvid utsikt.
Vi nå på slingrande gångar, utmed
kristallklara vatten, som porla under
lummiga lagerträd, förbi nymfer i marmor,
som spegla sig i bassiner, där
guldfiskarne slå sina blänkande ringar, parkens
högsta punkt. Vi böja löfverket åt
sidan — och Sydfrankrikes paradisiska
ängder i den tidiga vårens grönska ligga
badande i solljus utbredda framför våra
fötter. Hvilka färger! Längst nere i
sydost afteckna sig med eteriska, men
skarpa konturer Les Alpines’ bergskedja
som ett svagt rosenfärgadt moln; i väster
upptorna sig djupblå Cevennernas
bergmassor; i norr reser Ventoux sin
snöhöljda kägla, bland smaragdgröna ängar,
där silfverklara bäckar sila sig fram
mellan stränder, som rodna af djupröd vallmo.
Under våra fötter flyter grönskimrande
och strid Rhöne fram mellan kullar, där
cypresserna mörka och allvarsamma höja
sig ur olivdungarnes och
vinplanteringar-nes fint grågröna mattor. Midt emot,
på andra stranden ligger Villeneuve
dAvignon med sina ruiner af palats,
borgar och kloster. Det bildar ett
härligt panorama, allt detta, .och dock är
det på sätt och vis blott ett Fata
Morgana — kommer du närmare, försvinner
blott allt för ofta skönheten. En
sekelgammal, skogssköflande kultur och en
sol, som under fem månader af året,
utan en regndroppe, dag ut och dag in
bränner med aldrig aftagande glöd, hafva
i förening bidragit till att gifva dessa
trakter, sedda på närmare håll, ett kält
och sterilt utseende. Det är Söderns
genomskinliga luft och djupblå himmel,
som kasta öfver dem dessa tjusande
färger, hvilka på afstånd smeka vårt öga.
Men det är tid att vi tänka på vårt
egentliga mål. Därborta bland de
aflägsna kullarne i öster skymtar en hög
klippa, omgifven af en tät krans mindre
höjder; det är vid foten af denna klippa
Vaucluse’s källa porlar fram, och dit
styra vi nu vår färd.
Vi sätta oss vid Avignons station
på ett tåg, som genom leende nejder,
alltjämt med Ventoux i bakgrunden, för
oss till byn L’Isle sur Sorgue. Det
lönar verkligen mödan att här dröja
ett ögonblick. Ingenstädes äro
platanerna grönare och ängarne friskare. Sorgue,
källans vid Vaucluse utflöde, möter oss
i muntra kaskader som ett gladt
välkommen, den hoppar utmed vägen,
rinner forsande under oss, där broar passeras,
stänker sitt pärleskum frän surrande
kvarnhjul, flyter i lugnare hvirflar, liksom
andaktsfull, förbi den stjärnbekransade,
underbart vackra Mariabilden på byns torg:
hela platsen är genomträngd af vattnets
svalka och friskhet och genljuder af
bäckens klapprande mot stenarne. Vi
fortsätta nu i vagn under en allé af höga
plataner utmed friska, brokiga ängar och
kullar, som dofta af rosmarin och timjam,
förbi dungar af mullbärsträd, där
skörden af blad för silkesmaskarne som bäst
pågår — vi draga oss ofrivilligt till
minnes första scenen af Mistrals Mireille.
Bredvid vagnen vandrar en »joueur de
fifre» och blåser muntert pa sin
bleckflöjt en af Provence’s glada melodier.
Snart skymta vi på en höjd ruinerna af
biskopens af Cavaillon, Petrarcas väns,
sommarresidens, och strax därefter nå
vi genom en romersk akvedukt — som
blott har det felet att ej vara romersk,
utan endast en imitation — porten till
den krans af höjder, som bilda den
storartade amfiteater, i hvars botten Vaucluse
— Vallis clausa — är beläget. Här
möter oss åter Sorgue och lämnar oss
sedan ej, förr än vi stigit af vagnen
framför hotell »Laure et Pétrarque» i
Vaucluse.
Det är ej lätt att bland de många
oriktiga och vilseledande uppgifter, som
öfverallt lämnas om Vaucluse i rese-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
