Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot hvarandra öfvermodet och fegheten.
Det intelligenta barnet är under
uppväxtåren alltid till en viss grad en
melankolisk revolutionär, likasom den impulsiva
barnnaturen alltid är en slags
på-måfå-frågare. Den unga kraften känner sig
vilsen i lifvet, förlägen och plågad af sina
hemliga önskningars tygellösa drifter och
de formlösa förhoppningar, som de äldre
bruka benämna »dumma».
Denne Johan, som är Strindbergs
hjälte i Tjänstekvinnans son, är en
sådan drömmare. Strindberg har själf
skizzerat honom med så trogen
anslutning till sina egna lifsförhållanden, att
det är tillåtet att antaga honom vara
ben af hans ben, kött af hans kött. Som
bekant är det denne Johan som har
första stämman icke blott i nyssnämnda
bok utan äfven i två andra af
Strindbergs arbeten, Jäsningstiden och I
röda rummet[1] Om denne kvinnligt
känslige, barnslige Don Quixote få vi bland
annat veta, att han läst fem
robinsonader, och vi tro det, ty vi känna alla,
att ungdomslifvets vakna drömmar, när
de upplösas till stoft och aska, hos
ynglingen alstra en eremitlust — hvarje
forskningslystet ynglingasinne har både
erfarit njutningslusten och
världsförsakelsebegäret. Vid denna period af lifvet
öfvertygar man sig lätt med oändligt vemod,
att ens eget lilla jag, midt i
världsvimlet, vistas på en obebodd ö. Den
barnsliga rösten ropar ut öfver vida vatten
eller mot obevekliga klipphällar utan att
få något mänskligt eko till återsvar. Man
är underkastad ett hårdt ödes
förvisningsdom, och man känner världssmärtan af
att stå ensam.
I utkast återfinnes i Johans
barndomshistoria Strindbergs svartmålning af
samhället. Ar nämligen detta i hans tanke
en lyxanstalt för konstlade behof, ett
individens skugg- eller dödsrike och ett
underklassens pinorum, då är det af alla
dessa samhällets olägenheter Johan
redan som barn och i hemmet får lida.
Det är en ful definition på hemmet
Strindberg har lämnat. Om den också
är en karrikatyr, saknar den icke
alldeles sin sanning med prutmån.
»Härliga, sedliga institution, heliga familj,
som skall uppfostra medborgare till sanning
och dygd! Du dygdernas påstådda hem, där
oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där
viljekraften smulas sönder af despoti, där
själfkänslan dödas af trångbodda egoismer. Familj,
du är alla sociala lasters hem, alla bekväma
kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens
ankarsmedja och barnens helvete.»
Barnet har i detta hem redan
öfvertagit den socialt vanlottades rol att vara
underklass varelse, modern är »allmän
åklagare», den faderliga agan gör
barnet till lögnare mot dess bättre vetande,
och det tar på sig skulden för brott,
som det aldrig begått: »det vet, att nej
friar och ja fäller till stryk.» Johan är
rädd för »brödernas näfvar, pigornas
luggar, mors ris och fars rotting» eller,
som öfverskriften på första kapitlet
underrättar oss: han är »rädd och
hungrig». Barnet är proletären, det
maktlösa och beroende inhyseshjonet, som
lefver på nåd. Johan bibehåller denna
»rädda och hungriga» natur äfven som
yngling. Den blir en feghet och
själssjukdom, som återkommer i det
intressanta stadium af lifvet, när man först
upptäcker, att människosläktet är deladt
i man och kvinna. Han beundrar nu —
och hvem har icke gjort det? — den
djärfve kamraten, som med den
segervana säkerheten hos en eröfrare gör sin
kur för den sextonåriga baldrottningen,
men han är både afundsjuk gent emot
honom och rädd gent emot henne. Och
när Strindberg börjar läsa böcker och
grubbla öfver filosofi, när han gör sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
