Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möda är tung, medan det dock är han
som får vara »vagn, när läraren är häst».
Denna följd af biografiska minnen
intager i vår litteratur ungefär samma
ställning som Rousseaus Confessions i
Frankrike, d. v. s. de utgöra nödskriet
af en maktlysten och äresjuk individ mot
samhällets bojor och band. De uttrycka
slående och frappant kvalet hos hvarje
ungdom af att vara fattig, oförstådd
och förtryckt, med andra ord sakna
existensmedlen för både andligt och
lekamligt viljelif i ära, oberoende och
rikedom — denna hungerkänsla, som
fortfar att vara Strindbergs olycka.
Likasom fransmannens själfbiografi utgör
denna en bikt af en ömtålig, brådmogen,
mot samhället fientlig fantast, en djärf
försökare, som skulle vilja reformera
allt, och hvilken, som Strindberg själf
sagt, icke kan förstå, hur det skall
kunna röjas ny grund utan att förut rifvas.
Som Rousseau mottogs också han med
både hat och jubel, det maktlösa och
trånande naturbarnet hos honom
samlade skaror af anhängare och eftersägare
kring hans fana, medan hans bizarrerier
och hans eremitlynne utgjorde den
repellerande polen på hans magnet.
Den negativa entusiasmen — konsten
att säga elakheter — brinner med en
tämligen svart, sotfylld låga både i hans
stora författarsuccès vid 30 års ålder i
Röda rummet och i det Nya riket.
Deras kvickhet har något af den
nattliga eldsvådans hemska brandsken öfver
sig, som färgar själfva himmelen röd.
Dessa hädiska och kätterska
resonnemang öfver lifvets högsta frågor, dess
auktoriteter och stockholmska
vördnadsvärdheter ha icke mycket tycke af den
jovialiska ton af skägglös dundergud, som
annars är vanlig för den politiserande
ynglingen eller unge ämbetsmannen. Naiv
känsla är hvad man där minst finner,
och samma anmärkning gäller såväl om
studentskildringarna Från Fjärdingen
och Svartbäcken, som delvis också om
Mäster Olof. Öfver hufvud är det rätt
eget att iakttaga, att Strindberg
måhända som yngst är äldst och mest
blaserad och som medelålders man och
äldre blir allt mindre sträng och dömande.
I student- och röda-rums-kretsarna segla
kärleken till fosterlandet, kvinnan och
ålderdomen under den falska flagg, som
samhällsförtryck och konventionalism
kunna ge dessa ord. Det är helt enkelt
faktum, att så är, man må sedan
förklara det som de ungas fel eller det
dåvarande Sveriges fel eller hur som helst.
I stället således för den helt naturliga
entusiasm, den ideala glädje, som dessa
begrepp och de realiteter, de beteckna,
böra uppväcka och äfven, där
förhållandena gått sin gilla gång, verkligen hos
ungdomen uppväcka, finns det ingenting
som hellre här göres till föremål för
gyckel än hänförelsen för fosterlandet,
kärleken till kvinnan eller vördnaden för
staten.
Och en stormvåg af samma ungdomshat
öfversköljde ungefär vid samma tid
hela den skandinaviska norden. Det var
Ibsens och Georg Brandes’ tid,
Drachmanns kamptid och hela det unga
Norges, Danmarks och Sveriges
slyngelperiod — en tid rik på kritisk
ungdomslust. Huru plötsligt denna
oppositionsstämning utbredde sig och hur plötsligt
den gjorde den sentimentala idealismen
med dess otroliga fadaiser omodern, ser
nu nästan ut som ett mirakel. Män och
kvinnor på skilda håll, som knappast
visste af hvarandra och åtminstone icke
tagit parol af hvarandra, uppstämde
öfver hela linjen samma fältrop — fru
Edgren sade mig en gång, att hon
knappast tordes läsa ett arbete af J. P.
Jacobsen, därför att han »tog ordet ur
munnen på henne», och när jag förebrådde
Geijerstam, att en passage i en af hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
