Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 / 439 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

efter rof, och för dess fanatici blir det
den stora svårigheten att kunna finna sig
i och känna sympati med hvardagsförhållandena.
Vänskapen blir för de goda
vänner, som samlas under Röda rummets
tak, ett ideligt experimenterande med
hvarandra, ett uppvisande af hvarandras
svagheter. Kärleken antager lätt samma
karaktär af experimenterande, ett
uppdagande af den hemliga bristen, af den
difformitet, som borde ha hållits dold.
Man gör upptäckter, finner sanningar,
utvecklar skarpsinnighet, men det, som
börjat som kärlek eller vänskap, kallnar,
analysens härliga förmåga förvandlas till
en andlig sjuklighet att vilja dissekera,
att vilja upptäcka dödsmasken bakom
det lefvande, benranglet bakom
kroppsgestalten.

C. & J. du Jardin fot. AUGUST STRINDBERG 1879.

Intoleransen blef afvigsidan af
80-talets skarpa analyserande, och Strindberg
blef chefen både genom sin målmedvetenhet
och genom sitt snille. Han upptäckte
nämligen genast »de två sidorna», att
det fanns något af djäfvulskonst i den
där förmågan att upptäcka brister. På
samma gång förkunnade han den som
en räddning ur ett dvallikt samhällslifs
dödssömn. Han kämpade här för kritikens
rätt att yttra sig äfven som verop
och förbannelse, för »det stora sköna
hatet». Modigt ser Strindberg denna
förintelsens och nyskapandets gåta i
ögonen utan att förmå lösa den, och
upprepade gånger framställer han
räddar- och djäfvulstypen i en och samma
person, nihilisttypen, som på en gång
djäfvul och frälsare. Den halft vansinnige
Gerdt bokpräntare är en slik nihilisttyp,
som har drag af en sådan Mefistofeles,
en Loke-Lucifer och Moses-Johannes-döparen
på samma gång. Kunskapsträdet
är alltså, också enligt Strindberg, på
både godt och ondt. Strindberg har
själf uppfattat, att det är oblyghetens
träd, därför att det yppar all synd —
den röst, som drifver bort ur
barndomsparadisets härliga trädgård och lustgård,
är den röst, som hväser ur dess
bladverk och grenar — den kan, därför att
den förvandlar till misstroende, därför att
den förbjuder både Adam och Eva och
Kain och Abel att gå par om par,
kallas en djäfvulsröst. För öfrigt inser han
också, att denna kunskapens och
analysens onda ande begagnar närsynthetens
och småaktighetens synglas. Strindbergs
vetandes törst har något af den naivitet,
som förlorar ett paradis för ett äpples
skull, den oblyghet, som kommer pojken
att klättra öfver grannens staket,
drifven af ett oemotståndligt begär efter
frukter, som i fantasins ljus synas honom
mera härliga, därför att de äro mer
svåråtkomliga än dem han kan förvärfva
sig i månglerskans äpplestånd. En
sådan kurtis för den förbjudna frukten,
— den af människohopen som giftig
ansedda kunskapens frukt — har, som hos
pojken, element af äfventyrslust och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>