Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brottslighet och utgör en blandning af
mysticism med realistisk nyfikenhet. I
skildringen af hans barndoms- och
ungdomslif finna vi romantik i hans ratande
och förkastande af målet, sedan han
nära på nått det. »Det var icke
segern jag ville, det var striden»,
utbrister Mäster Olof. Mäster Olof törs icke
hänge sig åt kärleken till en kvinna, den
är en svaghet, som binder honom vid
henne, den förstör hans kärlek till idén
och det opersonliga. Vare sig det
gäller eröfringen af en varelse af motsatt
kön, en examens lagerkrans eller
missräkningar på vänners intelligens i ett
gladt lag, tror Strindberg icke på
lyckan af att hvila i ett sträfvandes eller
en beundrans glädje. Nyhet och
förändring och andlig luftväxling älskar han
öfver allt annat.
Han upptäcker alltså öfverallt
ihåligheten, maskstungenheten, bristerna i
verkligheten, men å andra sidan lockas han
städse med storstadsbarnets lätthet att
upptaga nya intryck af nya och
intressanta kunskapsföremål. Han är barn af
en kunskapsgirig tid, för hvilken intet
är för litet att älska men också intet
för stort att klandra, som alltså både
älskar allt och föraktar till och med hvad
han älskar med en oändlig oförnöjsamhets
förakt. I ett dystert ögonblick kan
han utslunga sitt motto till »Mäster
Olof», det hemska citatet: »Att förakta
världen, förakta intet, förakta sig själf
och förakta att man föraktas, se där
fyra goda ting.»
Om vi skulle vilja beteckna det
specifika hos honom och hans samtida,
skulle vi kanske kunna kalla det det
demoniska hos ynglinganaturen, när den
förklarar sig suverän, när den förklarar sin
reslust bland lifvets företeelser och sin
omättlighet att som Tegnérs Elden »sluka
världar och hungra än» som den enda
värdiga uppgiften för en verklig
sanningssökare. För dessa analysens
öfvermätta fråssare gäller aldrig ordet: la pièce
est finie, allons souper, snarare tvärtom: le
souper est fini, allons à la pièce.
Vikingens-sjömannens-upptäcktsfararens
dådlust är sedan gammalt nordisk, och det
säges, att ingen nation är en sådan
turistnation som den svenska. Hos
Strindberg utgör denna rastlöshet både en
egendomligt tilldragande och en
frånstötande egenskap. Hans hållning gentemot
världen och människorna med dess
utmanande ton förlänar hans målning af
samtidsförhållandena dess utanförstående
patos och hemlöshet. På denna suveränitet
kunde man gärna, äfven med fara att
missförstås, tillämpa det gamla bibelordet
att man kan bruka världen som
brukade man den icke, därför att man
aldrig med denna själsbeskaffenhet kan
finna sällheten af att trifvas i ett
förhållande. Den ger Strindberg på samma
gång subjektivitetens immanens och det
egna jagets själfhärlighet i hvad han
skildrar, men också objektivitetens
transcendens, ett utanförstående öfver och
bortom allt jordiskt och individuelt
bindande.
Typisk för denna dubbelnatur hos
honom blir hans teckning af Lyckoper
i Lyckopers resa. Lyckoper lider af ett
omättligt forskningsbegär, som
oupphörligt tvingar till nya skådespel och
därmed förbundna äfventyr. Men när han,
efter att ha kastat snöboll en stund i
skogen, utbrister, att det inte är roligt
alls och »ledsnar på naturen för
myggens skull», då se vi både natur- och
fantasivarelsens glada nyfikenhet och
dess trolöshet afporträtterad i Pers
historia; situationen utgör en illustration
till ynglingens planlösa glädje öfver den
mångskiftande outtömligheten i
världspanoramat, ynglinganaturens svaghet, en
missnöjdhetens idealism, som tar sig
uttryck i kritiskt hån öfver allt och alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
