Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 / 453 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - IV

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förföljelsemani, ett slags strid mellan honom och
»makterna» eller en kamp förd inom
hans dubbeljag mellan hans stolthetsjag
och hans ödmjukhetsjag. De människor,
han påträffar, framstå knappast längre
som verkliga eller med bestämda konturer
af vänner eller fiender utan som fantomer,
växlande gestalt och form; hans rum,
hans promenader, småtilldragelserna i
hans yttre lif ha samma förmåga att
inge honom en känsla af afsiktlig
förföljelse eller trolsk besvärjelse. Natten
fylles ofta af denna spöktro, och en viss
rädd religiös öfvertro låter honom ej
sällan i kampen mot hans egen
osäkerhet se en kamp mellan goda och onda
makter, där han spelar rollen af en
obotfärdig, en satanisk skickelse, som
kämpar med Gud, en trotsande ande, hvilken
likasom den evige juden eller Näcken
icke kan få förlossning, — med andra
ord ett slags sagoväsende.

Atelier Roesler fot. AUGUST STRINDBERG 1899.

För att förstå något af detta må vi
först erinra om inbillningens karaktär af
lek och dikt — den skapar visserligen
med tillhjälp af verkligheten, men
inbillningens skalder skapa också alltid ur sig
själfva, af intet yttre — d. v. s. ur och
af sitt eget inre —; denna rena uppfinning
är det rena diktarelementet, hvarest
inbillningen uppträder än som
teaterdirektör för fingerade personer, som i
Klockaren på Rånö (Skärkarlslif), än som
sagoberättare, som förvandlar, öfverdrifver,
utpyntar ända till oigenkännlighet.
Vänder sig nu denna inbillningskraft
analytiskt själfätande mot sig själf, skall
man upptäcka något besynnerligt.
Ålderdomens ensamhetsgrubbel återvänder
då till barndomsvärlden, mannen vandrar
utom hvardagslifvet på djärfva heroiska
fantasifärder, barnet spelar roller ur de
vuxnes värld och är framåtskådande,
men af verkligheten blir alltid någonting
okändt, fantastiskt. Grubblar man nu
som Strindberg på sin egen forntid, som
ju är en gammal bekant, omformas också
denna. De stöd, som en gång kunnat
gifva ro, de svar, som en gång kunnat
ge lugn, gripa visionären med en ny,
underbar makt. Kvinnan och religionen,
de förr försmådda hjälpmedlen och
tillflykterna, te sig också nu för Strindberg
som underverksgestalter och
underverksanstalter. Han framställer typen för
människoanden i Till Damaskus som
Den okände, och denne moderne Faust,
som vill njuta men icke kan och vill
försonas men icke vet huru, brottas mest
med sitt eget jags dubbelgestalter eller
skuggor; han uppträder under flere
former, som den ironiske tiggaren och den
stränge confessorn. Strindberg står själf
undrande och spörjande inför denna
fantasiflykt.

Det är i själfva verket den intuitiva
sidan af hans primitiva barnanatur som
nu återtagit sin rätt, fast den blickar
tillbaka. Den kritiska ärligheten och
uppriktiga obarmhärtigheten riktar nu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>