Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - August Strindberg. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 10 bilder - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
hellen lindgren.
sitt förstoringsglas mot en själf, och
all stolthet faller, och en del af
värdighetskänslan, viljan att vara en person,
följer med. Ömhets- och
beundransbe-hofvet, så omodernt ovetenskapligt, kan
aldrig döda ett minne eller en
tacksamhetsskuld, kan aldrig bli kvitt ett
samvetskval och lefver alltid i en
forntidens idealvärld af skuggbilder, hvilka
gå igen som helgon- eller
djäfvulsvål-nader, förtjänta af dyrkan eller fasa.
Det evigt gengångaraktiga hos dessa
dimfigurer, som andra men icke han
kunna förvisa till minnets
skräpkammare för förlegade eller urvuxna plagg,
denna fantasiens idisling både plågar och
förtjusar honom. För hans blick växa
gestalterna spöklikt, och intet blir litet,
allt får en betydelsens trollglans öfver
sig, de utgöra ett sällskap för hans själs
lekbehof eller fantasien.
Hallucinations-lifvet hos Strindberg tyder imellertid icke
pä någon atavism eller
medeltidsmunkens fanatism utan på den moderna
människans hjärnlif, som aldrig kan sofva.
Äfven detta — att han går i ring,
ständigt kommer tillbaka till detta gamla,
barndomskänslornas plågor,
ungdomskänslornas jäsning, mandomskänslornas
förtviflan och grälsjuka, för att hamna i
ålderdomskänslans vanmakt — äfven detta
är något som människosläktets
känsligaste representanter just för närvarande lida
af. Heidenstam har fällt ord, som
Strindberg kunde afundas honom, när han säger:
Glömska drickes ur Lethes våg,
men med ögonen slutna
drack jag ur mörka Styx och såg
sedan jämt det förflutna.
Den öfverkänslige går i ring; det, som
är förloradt för honom men som icke
fick sin rätta fullbordan, kan han icke
släppa eller lösslita sig ifrån; han kan
icke förnya sig, aldrig säga slut och
förbi at något; han kan icke glömma
som barnet eller börja pä nytt som den
energiske, handlingskraftige mannen.
Alltid kraxar korpen forbi, forbi, som i
Edgar Poes dikt, och detta korpkrax är
den öfverkänsliges» plåga. Denna det
alltjämt återkommandes fixa idé är icke
den vansinniges fixa idé, denna
repetition af sig själf är ångerns
fullkomlig-hetsbehof, som yttrar sig i sorg öfver
att man icke gjort hvad man kunnat
göra, den fullvuxnes förtviflan öfver att
han aldrig ånyo kan få läsa upp lifvets
bakläxa. Därför kan för den
öfverkänslige med reflexion intet minne dö, det
förflutna är intet förflutet, det döda står
alltid upp ur sin graf.’
»Häxan med tittskåpet» förevisar
hela lifvets piskande furier i en skärselds
bengaliska underjordsflammor, som i
Advent. Och redan så tidigt som i Mäster
Olof är det som Strindberg författat de
ord, som kunde vara motto på hans
senaste diktning:
I strid för sanning och i blodad skrud
föll han för dygd men trodde sig som mången
kämpa mot satan, när han brottades med Gud.
Men ehuru han, själf en sårad, står
i stridens hetta och larm, ehuru
half-skymning ligger öfver slagfältet, som
kanske är en kyrkogård eller kanske ett
skördefält, ehuru han icke riktigt kan
skilja och igenkänna agnarna från
hve-tet, vän från fiende, ehuru hans hugg
ibland på måfå hvina i luften eller falla
i hopen, är det något i hans gestalts
reslighet, i hans hjälms och hans spjuts
glans, som samlar olyckskamraterna
omkring honom. Från hans läppar falla
ord, som de icke älska, ur hans ögon
skjuta blickar, som icke äro vackra, men
de veta, att han hör till deras folk och
att han har förstått deras kval. Därför
har han väckelsepredikantens auktoritet
bland dem och kan, trots alla
mänskliga svagheter, påräkna missionärens och
såningsmannens vördnad bland dem, han
är den store vågaren af det fria ordets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
