Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre dagar i Kabylien. Af Hugo Wachtmeister. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
hugo wachtmeister.
och upptäcktsfärder! Men hästarne gåfvo
oss ej tid till dylika funderingar.
Vagnen rullade hastigt framåt, naturen blef
kargare. Träd och blommor upphörde,
och det började åter bära uppför.
Något betänksamma, tyckte vi oss
alltmera vända ryggen till det pittoreska
landskapet. Tiden gick, och hästarne
mattades.
Borta voro snöbergen, borta de vida
fjällperspektiven. Kanske hade det varit
rättast att stanna i Fort National. Vår
kusk befanns aldrig ha varit i Michelet
och tvekade om vägen.
Vi körde igenom några kabylbyar,
omgifna af fikonträd. Af kabylkvinnor
i eldröda kjolar och med tatuerade
ansikten försökte vi göra oss förstådda med
en fråga, om vi snart voro framme. De
endast skrattade och skakade sina
hufvud, så att de granna smyckena
skramlade.
En brant backe, en tvär sväng kring
en klippa — och omedelbart inpå oss,
öfverhängande hotfulla, nu endast skilda
från vägen genom en ofantlig klyfta,
skåda Durdjuras tinnar ned på oss.
Vi voro i Michelet, en liten samling
byggnader med en gästgifvaregård, på
hvars sollysta förstukvist vi stannade i
stum beundran inför det praktfulla
panoramat.
Naturen kräfde emellertid ut sin rätt,
och vi begärde mat, seende oss omkring
i matsalen efter en hel stol och en ren
fläck å bordet, vid hvilken vi kunde slå
oss ner.
Men var salen eländigare än de flesta
svenska krogrum, öfverträffade den tjocka
värdinnans frukost säkerligen hvarje
svensk kroggästs djärfvaste drömmar.
Bland de 7—8 anrättningarna fanns
tryf-ferad lärkpastej, curry och ris m. m., allt
häfdande fransmännens kulinariska
anseende. Värdinnan småmyste belåtet
öfver de erhållna loforden.
Michelet var vagnsfärdens ändpunkt,
men en präktig väg manade till vidare
ströftåg till fots. Kanske verkade
utsikten här ännu mera öfverväldigande genom
snöjättarnes omedelbara grannskap. Det
egendomliga söndersargade
berglandskapet låg däremot bakom oss. I djupet
letade sig en bred, nästan uttorkad
flodbädd slingrande fram mellan af byar
krönta kullar.
Öfver oss på bergssluttningarna,
under oss i afgrunden plöjde kabylerna med
sina små grå oxar den steniga,
ofruktbara jorden, hvilken säkerligen ej ger
mycket mera än utsädet.
Inga träd, endast lavendel och
storväxt ljung söka täcka de oerhörda
sluttningarne, på hvilka kabylernas med
trästock uppristade åkerlappar knappt kunna
urskiljas. Stora flockar af getter hoppade
mellan stenarne, vaktade af mänskliga
hvita bylten, hvilka undrande följde oss
med svarta ögon. I alla riktningar
slingrade vägar, men vi höllo oss till den
bredaste, hvilken tycktes genom ett pass
öfverskrida snöbergen. Oaktadt en
forcerad marsch under flere timmar nådde vi
ej till passet, knappt nog fram till snön.
Trötta slogo vi oss ned pä stenar vid
vägen och skådade ut öfver den
aningsfulla ödsligheten.
Ödslighet? Ett egendomligt ord för
detta tätt befolkade land. Ödsligt
verkar det dock med sina utom alla vanliga
mått tillskurna linjer.
Individen försvinner, alla de
oräkneliga kabylbyarne verka ej som
mänskliga bostäder, där de ligga utkastade i
rymden.
Från snötopparne hördes ett
egendomligt susande — en hälsning från
marker, dem kanske ingen mänsklig fot
trampat. Men hvem vet, kanske har
någon engelsman i sommartid arbetat sig
uppför de 11—13000 fot höga bergen
för att öka sina alprekord. Enstaka ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
