Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur en märklig kvinnas lif. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
sigrid platen.
af Mecklenburg, hvilka under en
kejsar-kröning varit tillika med sin broder
inlogerade hos fru Goethe. Aldrig glömde
de hennes älskliga väsen eller de glada
dagar de fått tillbringa i hennes hem.
Den äldsta af dem, den sedermera så
ryktbara drottning Louise af Preussen,
gaf henne flere år senare genom
upprepade kungliga ynnestbevis prof på sitt
goda minne och sin tillgifvenhet.
Nyckeln till denna allmänna aktning,
kärlek, ja, ofta hänryckta beundran, ger
hon oss måhända själf i dessa ord: »Jag
håller så innerligt af människorna, och
det känna gamla och unga. Jag går
utan pretentioner genom världen, och
detta behagar alla jordens barn, jag
moraliserar aldrig med någon, försöker
alltid utforska den goda sidan och
lämnar de dåliga åt den, som skapade
människorna och som bäst förstår att
af-slipa de skarpa kanterna — med denna
metod befinner jag mig väl och lefver
lycklig och förnöjd». Tack vare denna
förträffliga metod, kan hon också
sanningsenligt tillägga: »Jag har fått den
nådegåfvan af Gud, att ännu aldrig
någon människosjäl gått missnöjd ifrån mig,
af hvad stånd, ålder eller släkte hon
än varit.»
Det var så att säga hennes specialitet
att göra människor glada. Med sitt
själfulla väsen och sin kvicka, upplifvande
konversation försatte hon genast hela
sin omgifning i en lycklig
sinnesstämning. Där hon var med i sällskapet,
hade ingen tråkigt. Man tröttnade aldrig
att lyssna till henne, ty hon ägde en
sällspord berättaretalang; och det var
icke ensamt barnen som kunde sitta
timme efter timme liksom fastnaglade
på pallen vid hennes fötter, medan hon
berättade sagor, ofta sprungna ur hennes
egen rika fantasi. Detta var ; ock den
enda talang hon själf vidkände sig, ibland
med en viss berättigad stolthet -f- »att
berätta sagor är min briljanta sida» —,
understundom med den djupaste ironi.
Oupphörligt skämtar hon öfver sin egen
talträngdhet, som gör att Goethes »lungor
skola få hvila», när han kommer på
besök, så mycket har hon att säga honom.
»Skrifva böcker», yttrar hon, »nej, det
kan jag icke, men berätta hvad andra
skrifvit, däri söker jag min mästare!!!»
En annan gång talar hon med blygsam
ödmjukhet om »den gudsgåfva jag fått
att kunna på ett lefvande sätt framställa
allt hvad jag vet, större eller mindre,
sanning eller dikt — — — Så fort jag
kommer i ett sällskap, bli alla nöjda
och glada, när jag berättar. Alltså
berättar jag, och det är hela konststycket!
Dock ännu ett hör därtill. Jag har
alltid ett gladt ansikte, det förnöjer folk
och — kostar inga pengar.» — Det
var denna moderns talang som var
gossen Goethes första förnöjelse i
världen och som han senare kallar »die
Lust zu fabuliren», hvilken han tacksamt
säger sig ha ärft efter henne. Man får
likväl för ingen del tro, att hon hörde
till dessa pratsjuka, hvilkas tungor löpa
af med dem. Ingen var så redo att
med full förståelse lyssna till andra och
att med den mest grannlaga tystlåtenhet
mottaga de många förtroenden, som sökte
sig väg till hennes moderliga hjärta.
Hertigen af Weimar ger henne en gång ett
viktigt uppdrag med orden: »Då jag vet,
att ni är ytterst förtegen, försiktig och
pålitlig» o. s. v.
På detta sätt verkar »Frau Rat
Goethe» med sin ljusa blick’ på lifvet
och sitt glada, för allt skönt och ädelt
öppna sinne som en uppfriskande västan
fläkt i fädernestaden Frankfurts tämligen
stela sällskapslif. Hon blir formligen
dräpande, när hon talar om sin
omgifning: »De människor, som kräla omkring
mig, ty lefva kan man egentligen icke
kalla deras görande och låtande; det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
