Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur en märklig kvinnas lif. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
sigrid platen.
den». — Under sitt sista lefnadsår
riktar hon till sonen själf, på tal om de
många professorer, som besöka henne,
följande för henne äfven mycket
karaktäristiska rader: »Då nu en stor del af
din berömmelse och ryktbarhet återfaller
på mig och människorna inbilla sig, att
jag bidragit något till ditt stora geni,
så komma de för att beskåda mig. Då
ställer jag för visso icke mitt ljus under
skäppan utan. på ljusastaken, ehuru jag
på samma gång försäkrar dem, att jag
icke har ringaste del i det, som gjort
dig till en stor man och diktare (ty det
pris, som icke tillkommer mig, mottager
jag icke). Dessutom vet jag för väl,
hvem pris och lof tillkomma, ty när du
skapades i mig, när fröet till allt det
där nedlades i dig, då bidrog jag
sannerligen icke därtill. Ett grand hjärna
mer eller mindre, så hade du kanske
blifvit en helt vanlig människa. Väl kan
man uppfostra dugliga människor, det
kan jag gå in på, men här är det ju
tal om det utomordentliga. Där har du
nu», apostroferar hon sig själf, »min
goda fru Aja, med fog och rätt gifvit
Gud äran, såsom godt och tillbörligt är.»
Ur dessa båda citat tala den starka
moderskärlek, som af intet i världen
kunde släckas utom af döden, och den
modersstolthet, som förr än någon annan
låtit henne ana sin sons gryende stora
begåfning, men tillika den ödmjukhet
och sunda religiositet hon bibehöll från
ungdomen till sina sista dagar.
Så godt som hela lifvets mening
sammanfattades för henne i den enda
brännpunkten »Sohn Wolf» eller
»Hätschel-lians», hennes vanliga smeknamn på
sonen. Otaliga äro också de suckar af
längtan efter honom, som spåras i den
å hennes sida åtminstone ganska
regelbundna brefväxlingen med Weimar. Det
långa afståndet dit jämte Goethes
ganska ofta otillfredsställande hälsotillstånd
förskaffade henne många stunder af oro
och ängslan, och ofta darrade hon af
ångest för hans lif. Gång på gång
bjuden till Weimar på det mest enträgna
sätt, såväl af hertiginnan som hertigen,
motstod hon tappert dessa frestande
röster. Hon kunde icke svika sin plikt
som maka, ville icke lämna den
knar-rige, hjälplöse mannen ensam hemma,
och efter hans död återigen hade åren
gjort henne obenägen för en så lång
resas besvärligheter. Så mycket
kärkom-nare blifva sonens sällsynta besök. Då
»motioneras» både hennes och sonens
»lungspetsar i högsta måtto» så
oändligt mycket finns att säga och höra å
ömse sidor. Efter Goethes första besök
från Weimar, i sällskap med den
furstlige vännen Karl August själf, yttrar hon:
»Hädanefter kan man åter taga en hel
del på ryggen, trafva vidare genom denna
hvardagsvärld och göra sitt dagsverke
med glädje, sedan man fått njuta af
sådana vederkvickelsens timmar.» Men
hans besök äro tämligen tunnsådda, från
Weimar endast trenne. Också klagar
modern: »’Sohn Wolf kommer icke,
och likväl komma från östan och västan,
sunnan och nordan figurer, som så gärna
kunde blifvit borta —–- han låter
sitt ljus lysa i Weimar — — — men
det hör nu en gång till denna tidens
lidanden.» Har han någon gång
oförsiktigt låtit undfalla sig ett halft löfte
att komma på besök, kan hon sitta
timme efter timme i hela fjorton dagar
och speja efter postvagnen från Weimar.
Kommer han icke, blir hennes
missräkning så bitter, att hon knappt förmår
tala därom.
Hon, som gemenligen såg lifvet från
dess ljusa sida, kunde för ögonblicket
lida intensivare än de flesta. Men icke
lät hon smärtan länge förmörka hennes
sol. Det fanns två ord så förhatliga för
fru Goethe, att hon icke kunde ned-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
