Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur en märklig kvinnas lif. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur en märklig kvinnas lif. 475
skrifva dem. Det var ju ingenting hon
i så hög grad fruktade som sonens död;
när hon därför skrifver till honom: »Jag
vet, att Gud i sin nåd icke skall låta
mig öfverlefva din» — finner man här
i stället för ordet död en lucka i brefvet
samt därpå ett kraftigt; »nej, jag kan
icke skrifva det ordet!» — Det andra
var ordet melankoli, och aldrig hängaf
hon sig heller däråt. Sin ljusa
lefnads-filosofi har hon mer än en gång uttalat.
Midt under krigets oroliga dagar, då alla
omkring henne flyktade från hus och
hem, skrifver hon: »Att gräma sig i
förtid eller förlora modet har aldrig
varit min vana. Att förlita sig på Gud,
begagna sig af det närvarande
ögonblicket, icke tappa hufvudet och bevara
sitt eget värda jag för sjukdom, därvid
vill jag förblifva. Ordning och lugn äro
två af min karaktärs grunddrag, därför
arbetar jag raskt undan, gör alltid det
oangenämaste först — enligt Wielands
råd sväljer jag djäfvulen, utan att först
allt för länge begapa honom. —Jag vet
af ingen rädsla och låter komma hvad
jag ej kan ändra — — — ty vi kunna
ju ändå ej fatta om ekrarna i ödets stora
hjul, utan att krossas. — Weimar är
det enda ställe i världen, hvarifrån mitt
lugn kan störas!»
Under hennes tjugusexåriga änkestånd,
då hon ofta känner sig ensam, är hvarje
bref från Goethe en stor händelse. Det
är hennes »lifselexir», som gör henne
»tio år yngre». När Goethe till följd af
sin strängt upptagna tid blir alltför
sparsam med sina underrättelser, tigger hon
om några rader från hans omgifning,
först från den lille Fritz von Stein och
sedan från sonsonen August.
Det är i ett bref till den förre hon
meddelar följande själfporträtt, som kan
gifva oss en idé om hennes utseende:
»Till min person är jag tämligen stor
och korpulent, har bruna ögon och brunt
SILHUETTPORTRÄTT AF ELISABETH GOETHE.
hår och skulle tilltro mig att mycket väl
kunna framställa prins Hamlets mor.
Många personer, däribland furstinnan af
Dessau, påstå sig ej kunna taga miste
om att Goethe är min son. Jag kan ej
själf förstå det, men det måste ju ligga
någon sanning däri, emedan så många
sagt detsamma.» — Hon lärer i själfva
verket, hvad ögon, stämma och
åtbörder beträffar, ha ägt en påfallande likhet
med sin son.
Ur brefväxlingen med -»den käre Au
gust» förtjäna följande rader anföras:
»Att känna sina egna goda och mindre
goda egenskaper är det enda sättet att
bli stor, ädel och nyttig för
mänskligheten. Den människa, som icke vet eller
icke vill veta sina fel, blir i längden
outhärdlig, fåfäng, full af pretentioner,
intolerant, och ingen kan stå ut med henne,
vore hon än det största geni. Men det
goda vi äga måste vi också veta af, det
är lfka nödvändigt, lika nyttigt. En
människa, som icke vet hvad hon duger till,
som icke känner sin egen kraft,
följaktligen icke har någon själftillit, är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
