Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ur en märklig kvinnas lif. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur en märklig kvinnas lif.
479
gifvit en ton ifrån sig på lång tid». —
Det är kanske svårt att rättvist bedöma
Goethe, emedan man icke fullt förmår
sätta sig in i det all hans tid och hela
hans person upptagande hof-, teater- och
diktarlif han lefde, men man kan icke
värja sig för den tanken, att han själf
kunde litet oftare rört vid den strängen.
Under sina många resor kunde han
oftare unnat sin moder »att vederkvicka
sin själ med hans åsyn».
Hon behöfde ju blott höra hans namn
för att strax »fara upp af glädje», och
så fort någon kom från Weimar, kunde
hon aldrig tröttna på att höra berättas
om honom, liksom hon aldrig blef så
vältalig, som då samtalet leddes in på
honom. Man tänke sig lätt hvilken glad
öfverraskning det då skulle blifva för
henne att en dag finna den femtonårige
August Goethe anländ från Weimar. Stor
är hennes fröjd öfver att han, som hon
ej sett sen hans sjunde år, blifvit lik
hennes älskade Wolfgang. Det är henne
dubbelt kärt att göra hans närmare
bekantskap, sedan hon nu under en följd
af år fört en så liflig brefväxling med
honom. Farmodren kan ej heller nog
berömma hans mönstergilla uppträdande,
som gör honom »välbehaglig för Gud och
människor», och gläder sig öfver att han
ärft hennes smak för teatern.
Hans afresa efter några veckors
besök blir henne en stor afsaknad, men
snart låter hon åter sina »älskade
käpphästar galoppera». Till dessa räknar hon
näst efter teater och läsning äfven
musik. »När jag är ensam», säger hon,
»drar jag ut alla stämmorna och
hamrar löst på klaveret, så det hörs ända
ned till högvakten». — Därtill sjunger hon
gärna sin sons romanser, satta i musik
af Reichardt, och däraf med förkärlek
»Kungen i Thule». När hon hör »Kennst
du das Land» sjungas, blir hon alltid
djupt gripen vid orden »dahin! dahin!»
— det är till sonen hennes hjärta då
ilar. På detta sätt forgylles mången stund
i hennes hvardagslif, och då hon
beskrifver dessa enkla nöjen, utropar hon : »Det
finns likväl oändligt inånga fröjder i den
gode Gudens värld! Man måste blott
förstå att söka upp dem och aldrig försmå
de smärre. Hur många fröjder
förtrampas icke, emedan människorna blott
titta i höjden och icke akta på det, som
ligger för deras fötter! . . . Jag känner
så många människor, som alls icke äro
lyckliga, som göra sig sitt stackars lilla
lif så bittert surt, och till all deras olust
är ödet icke det ringaste skuld — i
oförnöjsamheten ligger hela felet. — Allt
beror dock mera på den inre
tillfredsställelsen med Gud, med mig själf och med
de öfriga människorna, än på de yttre
omständigheterna.» — Hennes ständiga
omkväde är : »Jag fröjdar mig åt lifvet,
så länge den lilla lampan glöder — jag
uppsöker inga törnen, stjäl mig till de
små fröjderna och pretenderar inga
stora — äro dörrarna låga, böjer jag mig,
kan jag lyfta en sten ur vägen, gör jag"
det — är den för tung, går jag rundt
omkring, och så finner jag hvarje dag
något som fröjdar mig och — slutstenen,
tron på Gud! den gör mitt hjärta
fröj-defullt och mitt ansikte gladt!» —
Äfven talar hon med ödmjuk tacksamhet
om den välvilja hon rönte från alla håll.
»Utan att jag kan begripa, hur det
egentligen kommer sig, blir jag älskad, ärad
och eftersökt af så många, att jag ofta
är mig själf en gåta och icke vet, hvad
folk finner hos mig — nog af, det är
så, och jag njuter af denna
människornas godhet med tack till Gud och
upplefver lyckliga dagar».
Under allt detta rycker den del af
hennes lif närmare, som hon benämner
»femte akten». Det gamla huset med
de många minnena, som omsider blef
henne för besvärligt och kostsamt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
