Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 8 bilder - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
rembr a nd t-ut ställningarna. 483
nom turkiska dräkter och brokig österländsk
utstyrsel fanns ett råstoff, som fick
betydelse för utvecklingen af Rembrandts
egendomliga behandling af de bibliska ämnena.
Men något annat och mera hade eleven
icke kunnat lära af sin mästare.
Nu hade han vändt tillbaka till Leiden
till sitt föräldrahem, hvarest han arbetade
i ansträngande täfling med en något yngre
kamrat och vän, Jan Lievens. Lievens,
som hade börjat som underbarn, blef
visserligen med tiden allt mindre underbar,
men hans lätta handlag och oförskräckthet
i att gå svåra uppgifter på lifvet har säkert
haft ett stimulerande inflytande på Rem-
finner sig godmodigt i att blifva utstyrd
som biblisk jude eller orientalisk krigare
men blir icke i någon förklädnad
synnerligen intressant. Bättre lyckas modern, som
synes hafva haft större plats i Rembrandts
hjärta. När han tecknar eller målar henne,
förnimmer man en viss rörelse hos honom
öfver de märken, som årens gång och
lifvets sorger hafva plöjt i hennes panna och
kinder. Det finnes i studier efter henne
ett sprödt anslag af de sammansmälta
vemodiga ackord, som Rembrandt i arbeten
från sin konsts storhetstid fick att klinga
så utomordentligt hjärtevinnande.
Också taflor har han försökt att måla.
kristus i emaus.
Tillhör M:me André Jacquemart.
brandt. Rembrandt hade själf öfvat sin
hand och sitt öga med många små studier
efter sig själf, sina föräldrar och syskon.
Då han åtrår det uttrycksfulla, förvandlas
många af dessa första själfporträtt till
fysionomiska studier framför spegeln; han
ville finna uttryck för alla själsstämningar
och själsrörelser: mildhet, vrede,
munterhet, förfäran, sorg. Just dessa äro oss
de minst kära, vi se för tydligt, att han
gör sig till, men vi förstå deras nytta; han
är som en musiker, som pröfvar tonerna i
det instrument, på hvilket han skall spela.
Fadern, den gamle mjölnaren — om det
verkligen är honom vi återfinna i en rad
af studier från Rembrandts begynnareår —
Ängsligt, med enstaka figurer, småfigurer.
Behandlingen har den omständlighet, som
är naturligast för begynnare och är dem till
största gagn, färgen är utan bestämd tonart.
Men strax och utan att någon har lärt
honom det har han förstått, hvad den rent
måleriska verkningen betyder för
stämningen. Hans första försök till en dramatisk
framställning är Amsterdamutställningens
målning af Simsons tillfångatagande, målad
1628, vackert behandlad i en ljus, blond
ton, Dalilas dräkt gråviolett med blått och
gult, Simsons citrongul. Han ligger på
marken, tryggt sofvande, med hufvudet i
hennes sköte, hon vänder hufvudet tillbaka
emot ett par insmygande filistéer och visar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
