- Project Runeberg -  Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 /
484

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 8 bilder - 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

k

484 karl madsen.

dem hans afklippta lockar. Det är helt
ungdomligt, löjligt otympligt, Dalila är en
dum och butter bondtös, Simson en säck,
filistéerna illa agerande korister, som rulla
med ögonen och gestikulera med armarne,
under det att de sjunga: »Sakta smyga vi
oss fram!» Men blott ett år senare har
Rembrandt målat de två redan nämnda
märkliga taflorna, mästerliga taflor i sitt
slag.

’ Bäst af dem är den helt lilla målningen
med det ämne, som fortfarande blef
Rembrandt så kärt. Lärjungarne hafva i
aftonstunden följt den främmande mannen
till värdshuset i Emaus, där de, medan
värdinnan i bakgrunden lagar till maten,
hafva tagit plats omkring ett bord, på
hvilket ett ljus är tändt. Emot detta aftecknar
sig Kristusgestalten mäktig och bred i mörk
silhuett, bålen och hufvudet äro
tillbakalutade, i det att han, brytande brödet, höjer
sitt tack till sin himmelske fader. Den ene
af lärjungarne, som har fallit ned för den
igenkändes fötter, skönjes blott otydligt i
skuggan och synes öfverflödig. Det är den
på andra sidan 0111 bordet sittande
lärjungen som är taflans medelpunkt, den på
hvilken ljuset faller och hvars plebejiska
hufvuds stirrande, gapande, undran, förfäran
och hänförelse uttrycksfullt berätta hvad
taflan vill berätta. Hans brungula dräkt,
som i tonen kommer hans hufvud och
blottade bröst rätt nära, smälter förträffligt in
i taflans gulgråa harmoni. I målerisk form
så väl som till innehållet en verklig pärla
bland Rembrandts tidigare arbeten, kan
den dock naturligtvis hvarken i ena eller
andra afseendet mäta sig med de senare
bilderna med samma ämne i Louvre och i
Köpenhamn. Det har ju tagits långt mera
från yttersidan ; i de två senare taflorna är
det ju vi själfva, lika mycket som
lärjungarne, som med undran och hänryckning
igenkänna den sanne Kristus. Men i alla
fall! En biblisk tafla af så högt värde
hade icke målats i Holland på mer än
hundra år.

Den andra, mycket större och figurrikare
målningen, var, strängt taget, icke särskildt
lysande ur målerisk synpunkt, den var
något brokig och något flack. För icke
många år sedan såldes den i Paris på
auktion för en billig penning. Den antogs
besynnerligt nog icke vara målad af
Rembrandt, oaktadt dess bufvudfigur är åter-

gifven under hans namn i Vliets samtidiga
gravyr. Emausbilden var verkligen något
att åtrå, Judasbilden kunde måhända en
ädel själ unna sin nästa, oaktadt dess
företräden voro utomordentliga,
beundransvärda. Redan motivet är ett härligt
gripet, lyckligt fynd. De trettio
silverpenningarna äro kastade på templets golf
framför öfversteprästens tron, han
vänder med afsky bort sitt feta ansikte och
utsträcker afvärjande handen. Prästerna
skocka sig samman med nyfikenhet eller
afvisande hån eller ett litet grand
medkänsla med den stackars stympare, som i
förgrunden i rådvill förtviflan vrider de
händer, som hafva mottagit
blodspenningarna och hvars naglar, då han insåg hvad
han hade gjort, hafva rifvit hans hufvud
till blods. Det har om denne Judas
skrifvits ord, som äro värda att anföras,
emedan de skrefvos strax efter det att taflan
hade målats och äro de tidigaste
uttalanden 0111 Rembrandts konst, som äro
bevarade åt oss. Det är dessutom vackra och
varma ord, som till fullo visa, huru oriktigt
det skulle vara att tro, att Rembrandt
aldrig af sin samtid hade fått det
erkännande, som han förtjänade. Den, som har
skrifvit dem, var en man, hvars röst på
den tiden betydde något, det var
ståthållarens sekreterare, Constantin Huygens, själf
något af målare, mycket af en musiker och
en verkligt framstående skald, en af Hollands
klassiska författare, dessutom en rik man
och en fin man, godsägare och diplomat,
slagen till riddare af den engelske
konungen och i de bästa förbindelser med
hofvet. I ett nyligen funnet och i »Oud
Holland» offentliggjordt fragment af en
själfbiografi, nedskrifven omkring 1630, omtalar
Huygens på flere ställen Rembrandt med
stort beröm och säger om denna målning:
»Låt hela Italien komma med allt hvad
skönt och härligt som finns kvar från den
aflägsnaste forntid! Endast den förtviflade
Judas’ gestalt, för att icke tala om de
många andra beundransvärda gestalterna på
denna enda duk, Judas, som rasar, klagar,
bönfaller om tillgift utan att vänta den,
med detta uttryck af ångest i det förfärliga
ansiktet, med afrifvet hår, med sönderrifna
kläder, vridande armarna, knytande
händerna till blods, nedfallen på knä, under
det att hela kroppen skakas ömkansvärdt
våldsamt — det är en gestalt, som jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:43:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0530.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free