Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfus-affären. Af Carl G. Laurin. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 carl g. laurin.
lif äro helt visst de flesta både sanna och
hederliga.
På alla ställen, där »god militärisk
anda» är rådande, kan man vänta sig
en Dreyfusaffär — såvida pressen är
fri. I annat fall verkar brottet tryggt
och ostördt i tysthet. Här i Sverige ha
vi lyckligtvis ännu ej »god militärisk
anda» i kontinental mening. En militär
är ännu ej skyldig att slakta en om
nåd bönfallande vapenlös civil för en
ordväxlings skull, såsom fallet är i
Tyskland, han kan och vill ej förfalska,
som i Frankrike, för att häfda kårens
anseende. Hvad den moraliskt
oberoende delen af Frankrike beträffar, har den
förgiftats dels af de militära
hedersbe-greppen, dels af ett främlingshat, hvars
orsaker jag här nedan i största
korthet skall söka angifva.
Då franska folket 1870 så hufvudlöst
och öfvermodigt började sitt anfallskrig
mot Tyskland, anade ej de krigiska och
patriotiska kamrarne, att de — nästan
enhälligt — tillstyrkt den största olycka, som
skulle träffa Frankrike under det snart
tilländalupna seklet. En olycka så
mycket förfärligare, som den ej blott
innebar förlusten af två provinser och i
blodsutgjutelse och materiel skada
intager en sorglig förstarangsplats, utan
äfven grundlade det vildaste
nationalhat mellan två kulturfolk liksom
skapade för att komplettera hvarandra och
slutligen äfven i hela Europa framkallade
den brutaliserande militarism, hvars
etiska konsekvenser äro nästan ännu mera
förskräckande än alla milliarder den
slukar.
För den franska nationalkaraktären blef
det förödmjukande nederlaget skadligt.
Man talar så mycket om, hur snart
Frankrike repade sig efter olyckorna, och i
ekonomiskt hänseende är detta sant, mert
folkpsykologiskt sedt lider nationen
ännu af denna oerhörda motgång. Vissa
människor förädlas af sorg, men andra
förbittras. Detta gäller äfven nationer.
Frankrike, som genom de napoleonska
krigen vant sig vid krigsärans osunda
stimulus, blef efter nederlaget utom sig
af sårad fåfänga. Den stora
nationen, som ämnade bereda vänstra
Rhen-stranden fördelen att bli franskt, måste
efter grundliga och ohjälpliga
nederlag förklara sig för öfvervunnen och
skilja sig från Elsass-Lothringen, hvars
sunda germanska befolkning, före kriget
behandlad med en viss hånfull
öfverlägsenhet, så väl behöfdes i den franska
statskroppen.
En hysterisk patriotism uppväxte
genom det glödande hatet mot
Tyskland. Beständigt framställdes frågan:
Hur var det möjligt, att vi, den
bästa, tappraste, snillrikaste nationen,
kunde förlora? Det måste naturligtvis
vara någons fel. Och det blef ej svårt
att få någon att skylla på. Först
styrelseformen och kejsaren. Samvetslösa
äfventyrare hade kommit till styret,
folket var försoffadt af kyrkan, de högre
klasserna voro försvagade af omåttlig
njutning, och detta var kejsarens fel.
Månne den katolska vidskepelsen i
Bretagne berodde på kejsarinnan Eugénie,
och härrörde sig de jättelika recetterna
på Offenbachs Bouffes Parisiennes af
Napoleons intresse för vackra ögon?
En annan viktig anledning var också
spioner och förrädare. Att döma efter
franska uppgifter förlorades nästan hvarje
batalj, kapitulerade nästan hvarje stad
på grund af förräderi, ty att franska
trupper skulle kunna bli slagna på
ärligt sätt, det var ej tänkbart. Denna
fruktan för spioner och förrädare har
vuxit in i blodet hos nationen.
Under 70- och 80-talen utvecklades ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
