Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rättskänslan i våra dagars Frankrike och Dreyfus-affären. Af Carl G. Laurin. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättskänslan 1 våra dagars frankrike och dreyfus-affären. 51 i
handstil, skyndade han att meddela sin
misstanke till general Gonse, souschef i
generalstaben, och till högste chefen,
general Boisdeffre. Krigsministern, general
Merrier, lät M. Gobert, skriftsakkunnig
för Banque de France, jämföra Dreyfus’
stil och bordereaun. Denne förklarade, att
en viss likhet funnes, men att det lika väl
kunde vara af en annan person. M.
Bertillon, chef för antropometriska byrån,
förklarade åter efter kort granskning, att det
var samma stil. Den 15 oktober
kallades Dreyfus till krigsministeriet och
underkastades af major du Paty de Clam,
utnämnd till undersökningsdomare,
åtskilliga skriftprof efter diktamen ur
borde-raun. Majoren trodde sig se, att
Dreyfus darrade på handen, och arresterade
honom. Han fördes till Cherche
Midi-fängelset. Den olagligt häktade — ty
endast Paris’ militärguvernör kunde i detta
fall ge häktningsorder — nekade
energiskt att ha begått något brott. Och
det var också ganska otroligt, att han
skulle vara förrädare. Född i Elsass 1859
och tillhörande en familj, hvilken
lidelsefullt hängde fast vid Frankrike, hade han
genom faderns option blifvit fransk
medborgare. 1890 hade han gift sig med
Mille Lucie Hadamard, dotter till en rik
köpman i Paris. Det unga paret
disponerade 600,000 francs i kapital.
Major du Paty visade ett nästan
sjukligt intresse för att få den
anklagade fälld. Tre nya experter hördes.
Två ansågo att, trots olikheter, som
troligen berodde på förställning,
handstilen vore Dreyfus’, den tredje åter, att
stilen var fullt naturlig och ej kunde
fastslås vara af Dreyfus. Man hade tre
fällande röster mot två frikännande, och
misstankarne voro således alldeles för
lösa för en fällande dom. Men en
brottslig lust att, kosta hvad det ville, få
Dreyfus förklarad skyldig hade gripit
några personer vid generalstaben.
GENERAL LE MO l’TON DE BOISDEFFRE.
Den 29 oktober ingick till la Libre
Parole, hvars karaktär ofvan angifvits, ett
bref till en af redaktörerna, M. Papillaud:
»Käre vän!» hette det, »jag har redan sagt
er, att det är kapten Dreyfus. Det är
för bordereaun han den 15 har häktats
för spioneri och skickats till
Cherche-Midi-fängelset. Man säger, att han är
på resa, men de.t är lögn, ty man vill
kväfva affären. Hela Israel är i rörelse.
F> Henry.»
Det var första gången som denne
officer, som han på sitt enkla krigarvis
plägade uttrycka sig, »kittlade
generalerna bakifrån med bajonetten» för att
framkalla en fällande dom, ty nu
började i den religiösa och antisemitiska
pressen ett blodtörstigt fälttåg mot
»juden». Man visste ej, om han var
skyldig, men från alla håll vrålade man
hotelser och skällsord. Samma tidningar,
som, då fyra år förut en kristen löjtnant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
