Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Från Viktor Rydbergs diktarverkstad. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i8
karl warburg.
såg mörka fylkingar bana
sin väg i åskors brak
att fälla en vacker fana,
att trampa en ädel sak.
Han gaf, som stunden bjöd det,
om än med sorgsen håg,
sin lätta slup åt ödet
att drifva vind för våg.
Med andra ord: striden i politiska och
teologiska ämnen ryckte honom från
poesien. Emellertid — när han —■ »sen sol
var bärgad» — återkom till stranden,
fann han en och annan »spillra» af den
lilla krossade slup, som skulle styrt ut
på hafvet.
Och detta får fattas ordagrannt. Af de
gamla »strandvraken» från 1850- och
60-talen gå de flesta mer eller mindre
ändrade igen i 1882 och 1891 års
diktsamlingar.
Den dikt, som Ligelius i Fribytaren
sjunger, hade i »Flora» meddelats
väsendtligen omarbetad (under namn af Korsaren),
och redan här tillfogades ett par af
diktens mest betydelsefulla strofer, de båda
som förkunna, att »ingen drufva, ingen
drufva läska kan din andes kval». Men
poemet undergick en ny omarbetning och
uppstod i 1876 års »Svea» som Oro.
Icke få af smådikterna i
diktsamlingen 1882 äro med lätt retouche
upptagna ur »Flora».
Vemodet i »Flora», en dikt som
börjar i en något vårdslös, halft skämtsam
ton för att sluta med en panteistisk
förklaring af vemodet som den luttrande
eld, hvilken skall viga själen till förening
med världsaltet, har tjänat till hjälp åt
begynnelsestroferna i 1890-tals-dikten
Grubblaren, men med ändringar, som
gifvit det hela en annan ton, t. ex.
VEMODET.
Det skymning är, och i sin lilla kammar
han sitter nöjd och ser hur brasan flammar.
I kväll törs säkert ingen honom söka,
ty ute stormens alla gastar spöka.
I furuskogen susar det och hviner,
och ingen stjärna genom molnen skiner,
i jättelurar alla vindar tuta,
och rägnet trummar på hans fönsterruta.
GRUBBLAREN.
Han ensam är, och i hans studiekammar
på äril, gotiskt hvälfd, en brasa flammar.
I kväll skall säkert ingen honom söka,
ty ute stormens vilda gastar spöka.
I parkens kronor klagar det och hviner,
och ingen stjärna genom mörkret skiner,
i jättelurar vreda vindar tjuta,
och rägnet slår mot blyinfattad ruta.
Ändringarna äro få men afgörande
för stämningen, och sedan utveckla sig
dikterna helt olika. »Grubblaren» har för
öfrigt äfven släktskap med poemet »Till
ödet», som redan förekom i ett
novellfragment från 1850-talets slut, upptogs i
»Flora» och i 1891 års diktsamling.
Den i samma diktsamling och i
»Vapensmeden» införda dikten »Fåfäng
skön-hetssträfvan» utgöres af början till ett poem
Alexis, som förekommer i »Flora» och
där skalden sörjer den förgängelse, som
visar sig, då oskuldsrenheten, idéens
afglans, flytt från ynglingens panna.
Poemet I natteji är, sådant det förekommer
i hans samling 1891, ett helt annat än i
»Flora». Blott anslaget och några bilder
äro gemensamma.
I Lifslust och lifsleda 1891 finner man
återupptagna ett stycke ur »Siste
atenaren» (»Gossar och flickor»), en
omarbetad strof ur den ofvannämnda dikten
»I natten» (»Jordisk smärta sig ändlig
vet»), ja t. o. m. ett poem från början
af 1850-talet, funnet bland protokollen
från studentföreningen Sjustjärnan (»Hän
öfver skuggig Mænalos’ branter»).
Och poemet I klostercellen, som först
offentliggjordes 1875, föreligger i en
handskrift från slutet af 1850-talet.
Intressantast är likväl den
omgestaltning, som ett kväde Två i sadeln
undergått . för att uppstå såsom ett helt an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
