Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur Cyrano de Bergerac. Heroisk komedi i fem akter af Edmond Rostand. Af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 harald molander.
betagen i Roxane, men dum och blyg och
utan någon af de gåfvor, som kräfvas för
att tjusa en preciös. Då får Cyrano ett
infall, som blir hans lifs öde:
CYRANO.
Din silkesjackas glans till formen skall förhöja
det innehåll vi ta utur min buffel tröja!
CHRISTIAN.
Hvafalls?
CYRANO.
Du lofvar blott — den saken enkel är —
att säga åt Roxane, hvad jag. . .
CHRISTIAN.
. . . hvad du mig lär ?
CYRANO.
Det ingen täflan blir, dueller eller tvister!
Du skyler mina fel, jag fyller dina brister,
du går i solen du, jag skuggan blott begär,
jag är ditt fina vett, och du min fägring är.
Han för de båda älskande tillsammans,
och på samma gång han offrar sina egna
förhoppningar, njuter han af den del han
har i deras lycka. Ty allt det vackra,
Christian har att säga Roxane, det har
Cyrano lärt honom, de bref, hon får från
sin hjärtevän, har Cyrano skrifvit, och det är
Cyranos själ hon älskar i Christians person.
Men en vacker dag gör Christian
uppror.
Det är i tredje akten, en ljum och
drömmande sommarafton, under Roxanes
balkong, med månsken öfver doftande
jas-minrankor och accasiors blågröna kronor.
De mötas, och Cyrano är färdig att ge
Christian en lektion, då soldaten inom
denne plötsligt vaknar:
CHRISTIAN.
Nej, tig
med all din klokskap nu! Jag mer ej lusten äger
att låna hvarje ord jag skrifver eller säger.
Till börja med, nå ja — men nu, då väl jag ser,
att flickan älskar mig, jag rädes inte mer
och tänker tala själf.
CYRANO.
Hvafalls?
CHRISTIAN.
En gång i redet
jag kanske drar mitt lass — jaja, du far väl se det!
Jag kanske inte är så dum och trög ändå,
att du behöfver gå bakom och skjuta på.
Jag i din skola gått och hunnit fraser samla,
och hjälper inte det — för fan, så finns det gamla
maneret alltid kvar, att flickan ta i famn
och . . . ja, det kan jag själf!
Men den stackars musketören lider ett
jämmerligt nederlag. Det gamla maneret
visar sig ej bita på en ung preciös. Roxane
slår igen sin port midt för hans näsa, och
hans enda tillflykt är åter Cyrano. Denne
hånar honom, men frestas dock att åter
hjälpa honom, ty det är ju i själfva
verket sin egen ära han har att upprätta.
Han låter då Christian åter ropa ut Roxane
på balkongen och gömmer sig själf under
denna för att sufflera Christian de ord, som
skola utverka hennes tillgift och gunst.
CHRISTIAN,
högt.
Roxane!
CYRANO.
Fint! Kvittra som en siska!
ROXANE,
gläntar på fönstret.
Hvem ropar?
CHRISTIAN.
Jag-
ROXANE.
Säg hvem!
CHRISTIAN.
Christian!
CYRANO.
Bra, bra, men hviska!
Under det följande sufflerar han Christian.
ROXANE.
Ah, ni!
CHRISTIAN.
Förlåt. . .
ROXANE.
Farväl, ni älskar mig ej mer!
CHRISTIAN,
efter Cyranos diktamen.
Ack . . . älskar jag ej mer . . . när mer jag älskar er?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
