Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur Cyrano de Bergerac. Heroisk komedi i fem akter af Edmond Rostand. Af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur cyrano de bergerac. 529
ROXANE.
Jag körde bara på. Och fann jag stundom minen,
hidalgon gjorde, sträf, jag lyfte på- gardinen
och smålog blott så sött jag kunde, och han gaf
en vink åt min herr kusk — och det bar åter af.
Ni får förlåta mig, som vänner och bekanta,
men . . . men — spanjorerna är’ verkligen galanta!
CAPITÄN CARBON.
Ja, edert leende det bästa passet är .. .
Men frågade man ej om hvad ni ville här,
och hvart ni for?
ROXANE.
Ibland. Jag svarade allenast:
>Jag far att söka upp min älskare!» — Och genast
spanjoren med en min, som kunde krossa oss,
betraktade oss tyst och stängde vår kaross,
och på en kunglig vink, som vant sig göra under,
lät vaktan skyldra tned ett väldigt muskedunder,
och svängde, där han stod som för en strid till reds,
i krage lika styf och stärkt som stöfvelspets,
sin svarta spanska hatt med plymer, stora, hvita,
och sade bugande: »Buen viaje, senoritab
CHRISTIAN.
»Min älskare» . . .?
ROXANE.
Ja visst! Hvarför så allvarsam?
I fall jag sagt: »Min man!» — jag aldrig sluppit
fram . . .
ROXANE.
Skyll resans små förtreter
på dem! Skyll allt på dem! Tänk, på en månad
blott
så många vackra bref — och långa sen! — jag
fått!
CHRISTIAN.
Små enkla kärleksbref. . .
ROXANE,
allt lifligare.
Tyst du! — Ack, sen den gången
du talade till mig, och jag ifrån balkongen
förnam din röst, så ny, som jag den aldrig kännt,
jag älskat dig, Christian! Du mitt förnuft förvändt!
I dina kära bref jag hört din kära stämma,
din själ, som talt med min . . . Det blef för trångt
därhemma!
Jag längtade till dig, förstår du — och bröt opp!
Ja, det var brefvens fel! . . . Tro mig, om Penelop’
ifrån Ulysses fått så vackra bref som dina,
hon snart förlorat håg att spola och bobina
och trasslat till sitt garn och kastat bort sin sorg
och rest med första skjuts till själfva Trojenborg!
CHRISTIAN,
Men . . .
ROXANE.
Ack, jag läste dem, jag läste och jag lärde,
och vet du, hvarje bref fick städse högre värde!
Du öppnar till din själ en väg i hvarje rad
och skänker bort en flik däraf med hvarje blad . . .
Och så din kärlek — ack, du kan ej själf dig
skona,
du ger mig, blad för blad, ditt hjärtas
blomsterkrona!
Jag vet, hur ren, hur stark din kärlek är!
CHRISTIAN.
Du vet... ?
ROXANE.
Af dina bref!
CHRISTIAN.
Ja visst, men . . .
ROXANE,
ömt.
Tyst — jag känner det^
CHRISTIAN.
Ocli kommer . . . ?
34
När hon blir ensam med Christian, får
man en närmare förklaring öfver hennes
djärfva resa. Det är brefven från Christian,
alla de bref, som Cyrano skrifvit i Christians
namn, utan att denne ens vetat af det, som
med oemotståndlig makt dragit henne från
hemmet, ut i kriget, till sin älskade:
ROXANE.
Christian, här har du mig!
CHRISTIAN,
fattar hennes händer.
Men jag af oro dör —
af oro för ditt lif, Roxane! Säg då, hvarför
du trotsar vägens längd och krigets farligheter?
ROXANE,
ser på honom.
För brefvens skull!
CHRISTIAN.
Hvafalls?
Ord och bild, 8:e årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
