Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut) - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534
karl madsen.
färger blott äro svart och hvitt, fortfarande
det yppersta, som den naturalistiska
landskapskonsten någonsin har skapat.
Rembrandt gick icke utom allfarvägen för att söka
motiv, han nöjde sig med de enklaste
och anspråkslösaste — silhuetten af ett par
hus mot en luft eller till och med mindre,
men han förstod att lägga en sådan
rikedom af karaktär och själ och känsla i
de få linjer, med hvilka han kunde nöjas,
att det i dem finnes mera af innehåll,
stämning och skönhet än till och med i
mycket stora dukar af mycket goda konstnärer.
En följd af hans allra finaste
landskapsstudier fanns i ett album, som tillhör hertigen
af Devonshire och som var framlagdt i
Amsterdam.
I Rembrandts målade landskap
igenkänna vi icke alltid Holland. Utprägladt
holländska i karaktären voro blott tre helt
små landskap, mest måhända en liten
målning, nästan van Goyensk till motiv och
behandling: till vänster om en bro öfver
en kanal håller en vagn vid ett värdshus,
solljuset strålar öfver mellanplanets träd.
Det var mycket vackert, dock mindre
egendomligt än earlen af Northbrooks härliga
slättlandskap med den gamla vattenkvarnen
vid slussen och utsikten öfver de stora
vidderna mot en aflägsen stad med dess
kvarnar. En anspråkslös, i brunt hållen liten
skiss, en kvinna framåtböjd för att fylla sin
hink vid en dam utanför uthus emellan
träd, visade med stor styrka Rembrandts
underbara förmåga att göra ett fattigt
motiv innehållsrikt och fängslande.
Dessa målningar äro naturalistisk konst
såsom flertalet af de gamla holländska
landskapsmålningarna voro det, de äro ju
visserligen icke naturalistisk konst på samma
sätt, som nutidens landskapsmålningar äro
det. De gamle holländarne tillbådo
naturen i anda och sanning, i sonlig kärlek,
men utan träldomens fruktan. De satte sig
icke ute på fältet med målarlåda och
studieduk för att kopiera hvad de sågo, utan
att lägga till eller draga ifrån, för att söka
de sannaste färgerna och anstränga sig för
att måla luften skinande blå, gräset
skinande grönt. Deras färgharmonier med den
bruna basen äro, hur ädla och fina de än
äro, fritt komponerade. De drogo sig blott
till minnes de goda — aldrig förr riktigt
iakttagna — motiv, som de mötte på sin
väg, och inviterade så naturen hem till sig
i sin målarstuga, diktade bilderna rätt fritt,
sammanförde hvad som måhända i
verkligheten var spridt och infogade i dem många
kära minnen från vandringarna utåt landet,
alla de små fina iakttagelser, som de hade
haft den glädjen att göra. Det har beredt
dem ett så innerligt nöje att lefva sig
riktigt in i sina målningar, därför hafva vi så
mycket nöje af att se dem och göra
detsamma.
Rembrandt var diktare som de andra
men större diktare än någon af dem. Bland
dem fanns det också några som ofta
diktade sig bort från Hollands jämna slätter
till land med vilda berg och brusande
strömmar; för en af dessa målare, den
genialiske Herkules Seghers, tyckes
Rembrandt hafva hyst stor beundran. Tydligen
har Rembrandt också hämtat impulsen till
sina fantastiska landskap från målningar af
Elzheimers efterföljare, från Lastmanns
bakgrunder. I hans egna bakgrunder synas
landskap af samma karaktär som dem, af
hvilka han har gjort själfständiga
målningar. Äfven inför dessa har han väl ofta
drömt sig hän till det aflägsna sagoland,
där Kristus gick med sina lärjungar och
där värdshuset i Emaus stod; staffaget
berättar det emellanåt. Han har
sammanfogat det af högst olikartade beståndsdelar,
sammansmält inbördes stridiga element och
med sin känslorika själ meddelat dessa
skildringar af fantasiens land en
stämningsrikedom och en stämningsstorhet, en
poesiens strålglans, till hvilken knappast några
andra landskap i världen kunna uppvisa
maken.
Och dock kommer hans landskaps
sär-tycke. det intensa stämningslifvet, det
enastående, oförlikneliga djupet i uppfattningen,
den enastående, oförlikneliga själfullheten i
behandlingen dem tydligen icke att för
allas ögon lysa med äkta juvelers glans.
Länge hafva de varit förblandade med
arbeten af Seghers, Roghman och
Rembrandts egna elever. Omkring 60
målningar af Rembrandt såldes vid hans konkurs,
fjärdedelen af dem voro landskap. Säkert
har han målat flere än de 13 eller 14,
som hittills hafva framkommit. De flesta
af dem, som de två utställningarna hade
att uppvisa, voro ännu okända, då Bode
1883 utgaf sin för den kritiska
Rembrandtforskningen grundläggande bok.
Två af dem buro årtalet 1638. Båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
