Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Rembrandt-utställningarna. Af Karl Madsen. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 14 bilder (Fortsättning och slut) - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
karl madsen.
med sin papegoja framför sig, från 1659
porträttet af en något melankolisk köpman
eller redare, hvars fartyg vaggar på sjön
utanför hans fönster.
Från femtiotalet äro dock de rent
måleriska modellstudierna långt talrikare än
de egentliga porträtten. Rembrandt hade
tydligen icke lätt för att gå ledig, han
hade sin bästa glädje i arbetet, kände
ständigt dragningen till nya och djupare
gående studier af själslifvet i dess måleriska
verkningar. Knackade ingen på hans dörr
med anhållan att blifva afmålad, lät han
vänner, släkt, bekanta och andra sitta
modell för sig. En förkärlek hade Rembrandt
vid denna tid för att måla de trötta gamla,
hvilkas tankar lefva i minnena och hvilkas
stämning är aftonens vemod, svinnande lif
i svinnande ljus. Det fanns utmärkta
studier af detta slag på båda utställningarna.
En ovanligt vacker och intagande gosse,
som flera gånger återkommer i Rembrandts
stndier från femtiotalet, anses vara Titus,
Sa-skias son. Mest beundrad blef en målning,
som framställde honom som fjortonårig,
stående i en rödviolett dräkt; en bred barett,
prydd med hvita fjädrar, sitter på de
bruna lockarna. Han är här fin och
distingerad, nästan för »bildskön», i hållningen
en liten prins. Ännu mera intagande
syntes mig den målning, som visar honom
sittande vid skrifpulpeten, där han ett
ögonblick har hejdat sig i sina skrif- eller
rit-öfningar — han var ju en målares son och
själf bestämd till målare —• och betraktar
sin faderliga lärare med sin goda, trofasta
blick. Högra handen, som håller pennan,
stöder tummen fundersamt emot hakan, och
skrifdonet hänger vid vänstra handen ned
mot pulpeten. Rembrandt har uppfattat
den mjuka, barnsliga karaktären lika väl
som karaktären hos de gamla med lifvets
bittra erfarenheter bakom sig, skildrat själens
vår lika fint och troget som dess höst.
Detta märkliga, friska gossporträtt, som
tidigare burit det besynnerliga och orimliga
namnet Wilhelm den tredje, fanns på båda
utställningarna. I färgens kyliga friskhet, i
penselns lättflytande virtuositet, som blott
lätt angifvit dräkten och antydt en
svår-fattlig bakgrund, i själfva karaktäristikens
lysande liffullhet och öfverraskande ljusa
DOKTOR DEYMANNS ANATOMIFÖRELÄSNING (FRAGMENT).
/ konstmuseet i Amsterdam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
