Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Algernon Charles Swinburne. Af Sigrid Elmblad. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
algernon charles swinburne.
557
ste såra hans egen känsla. Äfven
Swinburnes utseende lär bestå af idel
motsägelser. Gosse beskrifver honom sålunda:
»Ett stort hufvud, hvilande på en bred
och kraftig hals, värdig en Vespasianus eller
Caracalla, pryda fylliga lockar af guldrödthår.
Dessa falla ned och dölja halft en panna
hvilken annars skulle behärska hela det
öfriga ansiktet. Detta stora hufvud och
denna breda hals sitta emellertid på den
mest fågelartade lilla kropp man kan tänka
sig, med späda händer och armar, starkt
sluttande skuldror som på en kvinna, breda
höfter och små svaga ben. Swinburne går
alltid fullständigt upprätt, som om han icke
vågade böja sig af fruktan för att det stora
hufvudet kunde taga öfverbalansen.» Trots
denna heterogena skildring lar han i sin krafts
och ungdoms dagar, hvilka beskrifningen
afser, ha haft ett mycket tilltalande yttre. Nu är
hans kraft till ända. Swinburne lefver, men
som en bruten man, och man har föga mer
att vänta af hans snille. En glöd sådan som
hans måste slutligen förtära sin egen härd.
Swinburne lär dessutom som ung ha
genomgått en stor sorg, hvilken hade det starkaste
inflytande på hela hans själslif. I alla fall
har han, medan han kunnat, verkat så rikt
och gifvit så mycket, att han nästan må
anses äga rätt att få vara lefvande död, hur
stor förlust för litteraturen detta än är.
Swinburnes spenslighet eggade honom
äfven till motstånd. Sin brist på
kroppsstyrka till trots, utbildade han sig till djärf
ryttare, outtröttlig simmare och
oöfverträfflig snabblöpare. En anekdot från en
senare period af hans lif är karaktäristisk
för den lidelsens kraft, hvarmed han
förstod att behärska sin fysiska svaghet.
Det var i Bretagne 1869, han sysslade
då med politiska frihetsdikter, och en dag,
då han badade, drefs han af strömmen till
hafs. Med svikande krafter simmade han
omkring i nära en hel timme och
räddades i sista stund af några franska fiskare.
De togo upp honom i sin båt och lånade
honom ett par gamla byxor af segelduk.
Iförd dessa tog han plats i stäfven och
medan solen lyste på hans nakna bröst och
våta hår, deklamerade han med inspirerad
glöd för sina befriare Victor Hugos dikter.
Fiskarena voro hänförda, ty Swinburne lär
som få ha ägt förmågan att elektrisera
genom sin personlighet. Det berättas, att då
han i Florens besökte den gamle
landsflyktige diktaren Savage Landor, som blind och
bitter mot ödet förde ett borttynande lif,
förstod han att med sin entusiasm väcka
åttio-åringen ur sitt slöhetstillstånd till nytt lif igen.
Swinburne har för öfrigt i en sällsynt vacker
sång skildrat sina känslor vid detta möte och
sin beundran för den gamle frihetskämpen.
Då man betraktar vidden af Swinburnes
begåfning, är det häpnadsväckande, hur föga
väsen man gjort af honom. Då man i en
litteraturhistoria får långa spalter till lifs
om Alfred Tennyson, med ty åtföljande
ungdoms- och ålderdomsporträtt, aftardas
Swinburne ofta med ett par rader, som t.
ex.: »Swinburne gäller för att vara
Englands mest betydande lefvande diktare.» Ett
nödtvunget, nästan ovilligt afgifvet
erkännande. Det är som om man alltid ville
i branden af hans snille se en vådeld, hvars
ovissa begränsning ängslar de lättskrämda.
Ohöljda och otämda, blödande, skälfvande,
stormande, utan en sminkad tanke, välla
hans känslor fram, äkta, men man har vant
sig vid mycket oäkta, och Swinburne stör
denna vana. Hans sanning är odraperad, och
det tar tid att lära sig beundra dess nakenhet.
En orsak, hvarför Swinburne
jämförelsevis blifvit så föga öfversatt, torde ligga i
hans brist på koncentration. Hans dikter
ha mycket af Schuberts »himmlische Länge»
i sig. Hänsynslös äfven härvidlag, låter han
floden af sin fantasi svälla öfver alla
bräddar, så länge det behagar den. Rikedomen
af olika uttryck för samma tanke är hos
honom så stor, att han stundom på det
mest beundransvärda sätt säger om samma
sak minst tio gånger i växlande form. En
lyrisk dikt på bortåt en sextio strofer är
hos Swinburne ingen ovanlighet, i all
synnerhet under hans tidigare skede, då ingen form
var vid nog för flödet af hans ingifvelse.
En svensk konstkritiker har kallat hans
sköna om äfven smärtfyllda värld: »En oas
af sagolik fägring och yppighet, i hvilken
dock öknens alla vindar spela in.»
Det må vara sant, men böjer man sig
för ökenvindens, stormens, tordönets och
snillets berättigande, måste man böja sig för
Swinburne, inkarnationen af dem alla. Ty
hur motsträfvigt hans samtid unnat honom
en piedestal, har han likväl hög och
mäktig som en titan intagit sin plats bland vårt
århundrades störste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
