Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ladugårdsgärdet. Af Laura Fitinghoff. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vore borta från jord och himmel, och
solen själf lyser kall, som om äfven den
varit med i nordväststormens våld. Det
blir på nytt kufvande, ängslig vinter.
Gråtmilda moln packa sig samman i
väster, tätt, tätt, svarta som bly, tränga
undan hvarandra, bilda fjäll med toppar
af snö, med »Alpenglühn» öfver
tinnarna. I timtal varar den granna,
illusoriska anblicken.
På morgonen har vädret slagit sig.
Östan kommer med hvinande kast af
ösregn, med imma och töcken från
frigjord mark, och genom töcknet upp
emot skyarna skymta triangelformigt
konturerna af vildgässen, som i stora
skaror draga mot norr, eller synas
flockar af svalor, hvilka på snabba vingar
styra samma kosa.
Så kommer sångfåglarnas tid. På af
hänförelsen ständigt uppehållna,
outtröttligt rörliga vingar sväfvar lärkan uppe i
rymden, drillande, jublande. Och solen
bryter fram, och björkarna borta i
skogsbacksbrynet stå blekt violetta, och gamla
knotiga ekar hafva ifört sig den mest
ungdomliga ljusgula dräkt.
Ånghvisslor tuta ute ifrån Värtan, som
glittrar och krusar sig med hvitspetsade
vågor, hvilka niga och vinka och till
gungande färd locka båtar, som ligga vid
stränderna med ännu bundna segel.
Utöfver gärdet drar sig ett tåg af
människor, i många, många tusental gå de
fram, en kompakt massa, med blodröda
fanor och skinande blanka
mässingsinstrument, en jätteorm slingrande fram
emellan buktande kullar, öfver spirande
gräsbrodd.
Trefaldighetsafton och dagarne före
midsommar draga skaror af folk ut till
»gökotta». Bicyklar i hundratal lysa och
snurra blixtsnabbt med mål i aflägset
fjärran. Fotgängare med dyrbar last af
korgar med matvaror traska framåt,
pratande och skrattande, ändock de äro ute
i »gökotta», utan att lyssna till de
klocktoner, som i morgongryningen ljuda ut
från skogen, fastän dessa toner just
komma från »väst-gök», som är »bäst
gök».
Hela gärdet är nu som en danssal
med dragspel och gitarrer, ljusa,
fladdrande kjolar, lek och ras; hvitklädda,
halfnakna sportsmän springa i kapp, göra
meterhöga hopp med tillhjälp af långa
störar, boxas och slå fotboll. Där
är sol och sorglöst lif och förälskade
par, glömska af hela världen. Där synas
ömma, beskäftiga makar och mödrar,
uppoffrande fäder och bröder, som på
kvällskvisten ta sig an de små eller
ogeneradt ge sig i väg inom stadens
hank och stör, lätt svängande de tomma
matsäckskorgarna.
Så komma heta, kväfvande
sommardagar; dammet hvirflar i skyar, det
grågröna gärdet är symmetriskt randadt af
beväring och garnisonsmanskap, som i
regelräta linier likt automater flyttas fram
eller tillbaka, utan att ränderna brytas.
Grofva artillerivagnar köra fram och åter
i snabba, konstfärdiga kurvor. Invid
skogsbrynet flammar blixt på blixt, och
hvarje träd, hvarje buske skymmes bort
af allt mer tätnande, hvitskimrande,
kringbolmande rökmoln.
Den förbiflygande schnitzeljaktens
hästar skygga. Hundarne, som fara som
streck efter marken, fortsätta under
jämmerligt gnällande skall sin vilda färd.
Men korna, de sju korna, som från
vårens första till höstens sista dag
afbeta gärdet strå för strå, de låta ej störa
sig. Vegetarismens mönstergilla
åskådningsmateriel, lefva de sitt lugna,
inåtvända lif, intaga på bestämda tider
långsamt begrundande sin föda, lägga sig
till hvila, när solen står högst på
himmelen, med nerver, som tillstädja dem
att förblifva orörliga, om kanonvagnarna
än passera en fot från deras drömmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
