Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ladugårdsgärdet. Af Laura Fitinghoff. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögon. Det är de fem hvita eller
mycket ljusfärgade korna som utveckla det
mest i ögonen fallande lugnet. De
två mörkt rödbruna ha synbarligen ett
temperament, hvilket den vegetabiliska
kosten ej förmår dämpa. De visa en
inneboende drift att söka upp andra
marker, andra förhållanden, öfverlista
den slumrande vallpojken, smyga med
korta, snabba steg och trotsigt höjda
hufvuden bort emot skogsgränsen,
därifrån det doftar af björklöf och svamp
och där trast och annan småfågel
sommaren igenom hålla konsert. Men
aldrig, aldrig hinna de sin trängtans mål!
Pojken är efter dem med riset och
återför dem till fläcken, där de lugna
ljusa stillsamt beta i det dammiga
gräset.
Sommardagarne knappas af med
skumma, milda nätter, då månljuset silar öfver
gärdet i ett regn af sakta fallande
silfverstoft. I dämpad glans ligger det kvar,
glimmande upp skarpt från vattenfyllda
diken, från nu först varsnad träskmark
och från de oregelbundna, vattendränkta
spåren efter tunga artillerivagnar och
hästars itrampade fotspår. Månskenets
silfver silar så sakta, vidgar sin bana,
glider stilla, omärkligt, alltjämt ödslande
med sin skatt, ut öfver Värtan, som
andlös, med den lättaste rörelse af tjusning
emottager det, medan skogen står på
vakt, mörk och hemlighetsfull.
Karlavagnen och Cassiopea uppträda
på norra himmelen, höja sig, mötande
anblicken af den i söder uppstigande
Orion. Mildt, knappast skönjbart träda
de fram ur sommarnattens dunkel, medan
aftonstjärnans klara ljus i väster ännu ej
slocknat, ännu skimrar i klarare glans
än den vid Orions fot praktfullt
strålande Sirius, hvilken nyss höjt sig öfver
horisonten.
Höstdag kommer. Borta vid
skogsbrynet börja lönnarna gulna. Rönnens
klasar bli eldfärgade, ekarne stå som
härjade af rosten.
I hvinande flykt synas i
morgongryningen på hvitskimrande vingar
hafstärnorna; de komma drifvande in emot land,
sprida sig öfver gärdet likt jätteflingor
af snö mot de blygrå, jagande molnen,
sökande skydd emot de vilda vindar,
som ute i hafsbrynet hota med
tillintetgörelse. De äro höststormarnas säkra
och snabba förebådare. När dessa i
soluppgången komma svepande under
långdragna, hungriga tjut, hvirfla tärnorna
upp i skyn i rådvill ångest, under det
att regnet störtar ned i floder och
förvandlar gärdet till en lerfärgad
sumpmark.
Kråkorna komma i flockar från norden,
i tung flykt, med trött, dyster klagan i
stämman. Ett vildgässpar, som försenat sig,
skjuter, med hufvud och ben skarpt
sträckta, genom den ödsliga, regnfyllda
rymden.
En vildsvan, en enda, synes oppe bland
molnen, lik en spökhamn, ilande fram
emot söder, utstötande sin tvåtoniga,
tröstlöst melankoliska sång, sin saknads
och sin längtans skärande toner.
Rastlöst, utan hvila sträcker den vingarna till
flykt, klagar i saknad efter fjällsjön, där
den redde bo, ett fagert, mjukt bo
under alar och finaste vide, klagar i
trånande längtan efter landet med sol och
sommar — snabb går flykten genom
stormdrifna, regntjocka moln.
Djupt under honom på den gyttjiga,
gråglänsande marken går vallpojken,
ilsken och butter och gör med spöet
omotiverade, af höga, gälla skrik ledsagade
utfall emot de sju korna, hvilka
resignerade klaffsa fram ett par steg i leran,
tagande med samma jämnmod emot
pojkens snärtar och himlens alltjämt
våldsamt flödande regn.
Mot kvällen, när de drifvas hemåt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
