Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - I ett belägradt land. Några reflexioner och intryck från fjolårets Italien. Af Carl August Westerblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593 ett belägradt land. 59I
Det är ett på germansk botten ofta
upprepadt påstående, detta, att Italien
numer är ett land, det där vore stadt i
regress. Statistikens siffror tala,
politikens göranden och låtanden likaså; om
det nutida Italien tälja de oss inga ljusa
ord, det är sant. Och i väl nittionio
fall af hundra är det till Italiens svunna
sek er, icke till dess närvarande tid som,
figurligt taladt, främlingen styr färden.
Det gifves ebb och flod i folkens som
individens andliga lif, och det moderna
Italiens kulturlif är icke blomstrande, det
är sant. Det är Italiens döde,
renässansens store, Dante’s och Michel Angelo’s
släkte, som lefva.
Men ändå — — —.
Det var en afton på en af Florens’
teatrar. Eleonora Duse, som höll ett af
sina korta gästspel, skulle uppträda. Att
frackklädde engelsmän, som ingenting
förstodo af språket, att medlemmar af
landets societet, hvilkas namn följande
dag stodo att läsa i tidningsrecensionerna,
icke saknades, är gifvet. Jag hade fått
en plats tämligen långt från scenen;
bakom mig funnos några ståplatser; de
betingade ett högt pris — ehuru det
lägsta för aftonen — men voro (jag
glömmer sent den synen) till så godt som
sista tum fyllda af tarfligt klädde män,
arbetare och handtverkare. En tid ef-
teråt, när jag till en inföding råkade
nämna, hur slagen jag blifvit af denna
anblick, frågade denne: »Nå, vet ni hvem
som, medan Duse ännu spelade biroller
på sekundteatrar, först uppmuntrade henne
med bifallsyttringar?» — »Den bildade
publiken naturligtvis».— »Nej, signore, inte
den publiken utan den som alltid måste
köpa de billigaste platserna. Och ser
ni», tillade han, »det är därför som folket
knotar öfver att prisen numera äro så
höga, när Duse spelar.» Jag teg, — han
började för öfrigt tala om annat.
Men i min hjärna nitade sig de
anförda orden fast. Och en öfvertygelse
växte upp inom mig, den att, all
ekonomisk-politisk misère till trots, allt tal
om dekadans till skam, Italiens folksjäl
bevarat det dyrbara arfvet från svunna
kulturela storhetstider, den kulturela
finkänsligheten ; att ännu i dag som är ett
adligt blod flyter i ådrorna hos denna
folkras, nere i dess lägsta lager. Ty
att åtrå, att uppskatta en konstens och
odlingens högtidsstund, att vilja för en
sådan offra en hårdt förvärfvad skärf —
detta är adel och detta är rikedom.
Än mer, detta innebär
utvecklingsmöjligheter.
Sannerligen, Italien är ett ej blott
af naturen utan ock af kulturen
välsignadt land.
Ord och bild, 8:de årg.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
