- Project Runeberg -  Ord och Bild / Åttonde årgången. 1899 /
604

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Anton Bruckner. Af Gustav Kühl. Auktoriserad öfversättning af Andrea Butenschön. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gustav kühl.

turligtvis stått och står i vägen för
utbredandet af hans konst.

Redan de namn jag måst välja för att
genom jämförelse ställa Bruckner på sin
plats bland kände kompositörer antyda
hans storhet; det är heller icke möjligt att
sammanställa honom med andra än
musikhistoriens hjältar. Men gifves det också
många paralleler vid framhållandet af
vissa sidor’ hos hans egenartade gestalt, så
saknas dessa alldeles vid granskningen af
hans musikaliska stil. Här är han
nydanare, revolutionär. Den fyrsatsiga
symfoniens gamla form ligger visserligen som en
oundviklig apostolisk trosbekännelse till
grund för hans verk, men än vidgas den
ut i jätteproportioner, än spränges den —
och det händer äfven, att den helt och
hållet upplöses. I logikens ställe få vi
natur, i regelns få vi improvisation.
Improvisationen, sådan som den tillfälligtvis
framträder hos Bach, som den af Beethoven i
några kvartetter och sonater invigts i den
nyare musiken, men ej som den nyckfulle
konstnärens individuela fantasi, hvilken
tygellöst regerar i en Liszts och en
Berlioz’ kompositioner. Likt Promethevs’
skapande verkar den här med universel makt,
och de lagar, som styra den, skola aldrig
kunna omstöpas till formler. Därför är
Bruckner svår att tolka och dirigera. Van
att släppa loss och tygla tonmassorna med ett
par registerutdrag, spelar Bruckner orkester
som han spelade orgel. Man må dock ej
känna sig berättigad att misstänka
godtycklighet, där man ej kan följa den
musikaliska arkitektoniken med samma säkerhet
som i Brahms’ mästerverk. Dirigenterna
göra honom bitter orätt, då de — hvilket
tyvärr förekommer — i hans symfonier
företaga strykningar. Här finnes ej en
takt, som icke med organisk nödvändighet
växer ur det hela och verkar i det hela;
styckas hans kompositioner, . blöda de och
vissna som björkar om våren. Det måste

en hvar erfara, som grundligt lefvat sig in
i hans värld.

Bruckners hela natur har något i sig
själf hvilande, harmoniskt. Trots de
djärf-vaste kombinationer i rytmik och
kontrapunkt är allt hos honom idel välljud. Hans
andes trenne hufvudriktningar: den
romantiska, som i den fjärde och den sjunde
symfonien finner härligt uttryck, den
heroiska, som inspirerade honom till den
sjette och den åttonde, samt den religiösa
förena sig i ett enda ackord, i hvilket
svärmeri, dådlust och tillbedjan blott äro
skiftningar. Det religiösa i hans natur är det,
som förmedlar denna samklang, något af
vidtomfattande världsreligion — lika
fjärran från mystiskt försjunkande och
sammanflytande som från dogmatisk
förbening; ren, klar, förborgad allkraft, som
blodet. Jag känner intet verk af honom, i
hvilket ej koralen på något ställe bryter
fram; väldigast i sista satsen af hans femte
symfoni, som, trots Wagner, är den
största som skapats sedan Beethovens nionde.
Ur en gigantisk dubbelfugas kaotiska
virrvarr forma sig symfoniens motiv till en
storartad tempelbyggnad; likt basalt stiga
hufvudtemats stolta pelare ur jorden, och,
sjungen af en särskild blåskör, uppenbarar
oss slutkoralen med sina enkla hvalfgångar
templets fullbordan. Genom höga färgklara
fönster strömmar minnets romantiska
ljusglans, som värmande, förklarande
genomstrålar allt — mellanspelet med första
satsens tema.

Ännu kanske det dröjer. Men en dag
kommer, då dessa verk, liksom Beethovens
eller Bachs skapelser, skola fylla tusenden
och åter tusenden med deras signande
kraft. Då skall Anton Bruckner af
människornas skara hyllas som den, han
hittills varit blott för några få lyckliga — oss
lyckliga! —, som en helig i musikens
historia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:43:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1899/0658.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free