Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Woldemar. (Viggo Waldemar Holm.) Af Carl Behrens. Öfversättning från förf:s manuskript. Med 1 bild - Ur bokmarknaden. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o 6
k. w-n.
Ty fastän hans alstring under de
femton år han skref var liten till omfånget —•
inalles fem böcker — har han dock
förmått forma sig en egen utpräglad fysionomi,
så att man vid namnet Woldemar tänker
på en alldeles säregen art af diktning. Han
hade förälskat sig i det danska
skriftspråket, sådant det föreligger från i5:de, i6:de
och i7:de århundradena, och noga satt sig
in i dess ton och naiva uttryckssätt och
försökte nu imitera det i sina historier.
Han återgifver ingalunda gammaldanskan
på korrekt sätt, men på grundval af sina
studier och med ymnigt begagnande af
fyndord, sällsynta glosor och naiva uttryck
komponerar han ett språk, som verkligen rymmer
en egendomlig kärnfullhet och ger hans
skildringar den historiska kolorit han
åsyftar. Woldemar har en öppen blick för
tidens råhet och trångsinthet, för dess
människors inskränkta synvidd och
ofördragsamhet, och då han i sina små historier
öppnar en inblick i de flydda seklernas
moraliska skröplighet, är det som om det
berättade äfven bure en maning till oss själfva:
Grip i din egen barm och säg, om tiden
egentligen har förändrat sig så särdeles
mycket!
Holm lyckades få ut två band noveller
med tio års mellanrum. I det sista,
»Kuriøse Historier fra Hexernes Tid», ger han
det mest äkta, som det blef honom
förunnadt att gifva. Perspektivet har djupnat
under de mellanliggande åren, stoffet
behärskas med större konstnärlig kraft; och
de människoöden, som framläggas, äro af ett
mera kompliceradt och mera gripande slag.
Jämsides fortsatte Holm sin dramatiska
diktning, som han hade inledt med
skådespelet »Gregers», gifvet 1891 på kongl,
teatern och välvilligt mottaget. Äfven i
hans skådespel är den gammaldags
språktonen genomförd, och åtskilliga interiörer
äro gifna med en målerisk styrka, som har
skänkt regissören tacksamma uppgifter —
t. ex. i »Varulven», som under Bjørn
Bjørnsons händer formade sig till en lika
effektfull som gripande tidsbild. Holm saknade
för öfrigt ingalunda dramatisk nerv,
hvilket scenen mellan Tycho Ross och Brithe
Skomagers i sista akten af »Gregers»
tydligt ådagalägger. En af de missräkningar,
som drabbade honom under hans litterära
lif, och kanske inte den minsta, var den,
att hans stycken endast en kort tid kunde
hålla sig på repertoaren. De voro icke
pjeser för publiken.
— — — Viggo Holm hörde således
icke till de frodiga talanger, som slunga
ut arbeten inom alla diktarter. Han var
en stilla arbetare, som, när dagens oro hade
tystnat och dagens sysslor i skolan gått
till ända, stängde in sig i sin
studerkammare för att i det gammaldags språket
ciselera sina kuriösa historier. När många af
dygnets effektfulla äktenskapsromaner och
sjukliga subjektivitetsnoveller längesedan äro
glömda, skola de yppersta af Woldemars
skildringar ännu lefva. De skola vittna
om att deras författare genom en förening
af grundligt studium och skaldisk intuition
har förmått att skildra gångna sekels
människor i lefvande drag och att han var en
frisinnad och humant tänkande ande.
UR BOKMARKNADEN.
Karl A. TavaSTSTJERNA: Efter kvällsbrisen.
Efterlämnade skrifter på vers och prosa. Stockholm,
C. & E. Gernandts förlagsaktiebolag.
Det är icke någon bok i vanlig
mening. Författaren skulle aldrig själf hafva
inom samma omslag gifvit ut detta huller
om buller af olikartade produkter på vers
och prosa af en mångsidig begåfning och
en rik, hastigt och lätt arbetande fantasi.
Genom det tillfälliga i bokens sammansätt-
ning förnimmer man det brustna ackordet,
då konstnärshanden med ens liflös faller
ned på klaviaturet och dettas välljud
brister och tystnar. Allra mest förnimmer
man det, när man vid läsningen
oupphörligt ser framför sig ett par ljusblå ögon
med ett frågande och vemodigt uttryck, ett
blekt ansikte med känsligt modellerade
drag, en hög, starkt hvälfd panna, ett
hufvud, som under det blonda, kortklippta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
