Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ellen Key. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 4 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’6
hellen lindgren.
ras sammanhang sins emellan och med
de på dagordningen stående
kulturfrågorna, ej i att omorda dagsfrågornas
partiströmningar. För att vinna större frihet
och allsidigare synpunkter har det mera
refererande framställningssättet, som det
frän början var min mening att använda,
fått vika för en något fri öfversättning af
hufvudpunkterna, grundtanken och
grundstämningen i författarinnans
»tankebilder». På samma gång jag vågar
hoppas, att denna essay skall i hufvudsak
och troget följa Ellen Keys tankegång,
har jag flerestädes sökt gruppera och
sammansmälta, någon gång till och med
omforma och formulera hennes tankar på
det sätt, som jag ansett underlätta
möjligheten af deras förstående och betona
deras vikt som led i
samhällsutvecklingen, hvarmed också följt
nödvändigheten att kommentera och delvis äfven
från min ståndpunkt kritisera.
* -f:
Som bekant har Ellen Key i sina
böcker ofta återkommit till kvinnofrågan, och
för att vinna en utgångspunkt vid
bedömandet af henne torde det vara
lämpligt att söka utleta kärnpunkten af hvad
hon sagt och velat säga i denna fråga.
Vi skola sedan måhända finna, att vi
här kommit åt ett uppslag, som starkt
färgar äfven hennes öfriga åskådningar.
I.
För Ellen Key ter sig kvinnans egenart
som ett den lågande själens kraftprof,
som en gnista, tändande och väckande
medels sin intensitet och eldighet
—-hon är alltså mera en lifvande kraftsjäl
än hon har det födande skaparlynnet,
som Ellen Key mer anser tillhöra
mannen, upptäckaren af nya vägar. I
Kvinnopsykologi säger hon exempelvis om man-
nen i sin prydno följande: »Han har
uppdagat, forskat, granskat, sökt nya banor,
bemödat sig att stycke för stycke flytta
in tillvaron i sin helhetssyn; [han har
bemödat sig] att utom sig själf och
världen finna den arkimediska punkt, från
hvilken han skall kunna lyfta sig och
tillvaron upp till en högre klarhet» (sid 21).
Intresset för detta »arkimediska
punkt»-sträfvande, som försöker flytta sig utom
sin egen intressesfär, ligger otvifvelaktigt
närmare mannens lynne än kvinnans;
men om detta skulle beröfva kvinnan
något af hennes specifika värde som
mänsklig varelse, har åtminstone icke Ellen
Key insett det. I samma bok säger hon
bland annat (sid. 193): » Det evigt
kvinnliga mäktar på känslans område det
samma som det evigt manliga på tankens:
att utanför sig själf finna en punkt, från
hvilken tillvaron kan lyftas. Jag har
kallat denna öfverlägsenhet moderligheten!»
Kvinnan, som den eldigt formande,
den glans förlänande gifvarinnan af kraft
och mod, ofta förflugen och öfverdrifven,
men genom själfva öfverdriften eldande
och stimulerande, den genom själfva den
partiska ömheten för det, hon gifvit
sanktionen af sin känsla, samhällsbevarande
kvinnan är just hvad Ellen Key menar
med kvinnotypen. Som sådan fyller hon
också den rol, som, enligt Ellen Key,
naturen själf anvisat henne.
I företalet till Ta7ikebilder har hon
energiskt värjt sig för beskyllningarna att
ha uppträdt som affälling mot arbetet för
kvinnans emancipationsrörelse. Hon har
aldrig, säger hon där, varit sig själf
otrogen. Hon hänvisar till tidigare
uppsatser af sin hand, och hon vill medels
dessa bevisa, att hon som ung anvisat
samma riktning åt den äkta kvinnans
sträfvan, som hon i senare år med
starkare ord påyrkat. Om hon har rätt
därvidlag, intresserar oss mindre än att hon tror
sig hafva rätt. Vare sig denna fråga om hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
