Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ellen Key. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 4 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ellen key.
6i i
nes konsekvens löses på det ena eller
andra sättet, hufvudsaken blir i alla fall att
få utrönt, huruvida hennes uppfattning
af könens motsatsförhållande i det stora
hela är den riktiga. Kvinnan kan
fortsätta ett godt eller ondt storverk af
mannen, hon kan äfven förhindra det, men
mannen är den mera målmedvetne, både
som uppfinnaren och den styrande eller
begränsande begåfningen. Han är tillika
den företrädesvis skapande och
initiativtagande. På det andliga området är
alltså könsmotsättningen den, att äfve?i
där de båda kontrahenterna i lifskampen
upprepa sin faders- och moders-rol.
Kvinnan är äfven här makan och hjälpen,
därigenom att hon ger diktens
inspirerade form och glöd åt hvad mannens
förstånd uttänker eller hvad hans vilja
utför och planlägger.
Därför står hon som formens
skön-hetsdanerska så nära diktaren, som
också adlar verklighet men icke skapar
sådan. Diktaren står också — vare sig
han är man eller kvinna — närmare
kvinnligheten än manligheten. Men denna
vekhet hos kvinnan och denna
konstnärliga mottaglighet för intryck kan också
urarta till veklighet; hennes naturs fara
är därför vekligheten; ömheten och
behofvet att stödjas blifva lätt rädsla och
feghet, det är därför ömhetens mod och
icke ömhetens klemighet hon måste
hafva.
All ljumhet är därför kvinnlig
urartning och förkonstling och därmed äfven
kvinnligt halfblod, ty kvinnoblod, menar
Ellen Key, strömmar af naturen rikt och
fullt, just därför att det är diktarblod, och
fantasiens springbrunn får kvinnan icke
förneka. »Om saltet mister sin sälta,
hvarmed skall man då salta», frågade
en gång den störste af alla reformatoriska
andar sina klentrogna lärjungar.
»Intensitet» och »lifsenergi» jämte andra
synonymer äro de kraftord, hvilka Ellen Key
gärna begagnar, när hon ger högsta
vitsordet åt ädel kvinnlighet.
Lusten »att hängifva sig», att bilda
bolag med liktänkande eller hushåll med
en man är också kvinnligt särmärke.
Kvinnonaturen, sådan Ellen Key tror på den,
är ingen enstöringsnatur, har icke sin
styrka i emanciperad originalitet. Kvinnan
är tvärtom framför allt sällskapsmänniska,
därför att hon är tankeläserska; det
djupaste i hennes sällskapsbehof
tillfredsställes af mannen, det därnäst i
ordningen djupaste af hemmet, men också
hennes krets får godt af denna
meddelsamhet och mottaglighet. Ellen Key älskar
mycket den pratsamma, intelligenta
salongsdamen af madame Staëls typ, men
ännu mer tilltalas hon dock naturligtvis
af Rahel von Varnhagens naiva
dagboksanteckningar. Och hon förnekar
ingalunda det produktiva i sådana kvinnors
temperament. Men deras tankeväckande
uppgift är framför allt ett klädande i ord,
i snillrika aforismers trollskrud af det de
själfva upplefvat, en blomsterplockning och
ett ströfvande bland tankens fält och
ängar, där de vid vägkanten med sin
sympatiska blick upptäcka de blommor, som
deras bukettbindningskonst höjer till
rangen af skönhets- och praktblomster från
att vara förbisedda ängsblommor.
Äfven denna i sig själft ädla kvinnliga drift,
åtrån efter sällskapslif kan emellertid
blifva en fara för kvinnan, då den förytligas
till tomt konversationssladder, där
kallpratets nödmynt utväxlas.
Konvenansen och det häfdvunna slår
nämligen så särskildt lätt den kvinnliga
naturen i bojor, därför att
kvinnonaturens kärlek till vana och hemsed, dess
lätthet att fastväxa och bli öm mot allt det,
som förmäler sig med kvinnans känslolif,
blir . ett slags andligt äktenskapsband
för hennes själ, som hon har svårt att
bryta. Hennes trohet blir ofta fienden
till hennes sunda blick för verkligheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
