Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ellen Key. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 4 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’70
hellen lindgren.
Hon känner ofta för en dogm, som
varit hennes outvecklade förstånds och
hennes barndoms vaggvisa eller
ackompanjemanget till hennes
ungdomsdrömmar, som om denna tanklöst upprepade
trosartikel vore en religion, väsentlig
för hennes andliga välbefinnande. Hon
har så lätt att rotfästa sig i ett
förhållande.
Därför blir kvinnan, likasom all
diktarnatur, så lätt orättvis mot
reformatorsordets stridsrop, mot dess kärfva
maktbud för en ny sanning, med andra ord
mot allt det nya. Hon kan tillfälligt
betagas däraf, hon likasom diktaren har
lättare än någon annan att synas som
lärjunge och att kanske tro sig och vilja
vara det — men när det kommer till
det stora afgörandet, blir hon, likasom
diktaren, ofta och lätt förskrämd och en
opålitlig bundsförvant. Då göra sig de
äldre rättigheterna och hennes naturs
konservativa instinkter gällande. Ville vi
alltså sammanfatta Ellen Keys åsikter
om kvinnans svagheter, skulle vi först
säga, att hon blir — trots all uppbrusande
vacker lynnesimpuls — den öfverfredliga.
Hon blir vidare så lätt genom sin
diktarnatur den skönhetsberusade, genom
sin barnanatur en älskare af sötsaker,
den som fångas och mutas af det sköna
men falska skenet; harmonikänslan blir
så lätt ett skönhets- och
barnkammarjol-ler, en instängdhet i nutiden, i det
närvarandes aktualitetssmåsaker, medan
framtidens intressen och vardandets gåtor och
kamp förefalla henne som hemska
om-störtningsdrömmar. Så ungefär kunde,
menar jag, Ellen Keys uppfattning
uttryckas, om man droge konsekvenserna
något längre än författarinnan eller
utvecklade hennes antydningar. Kvinnan
är vida mer — äfven i god mening —*
kulturvarelse än naturvarelse, vida mer en
civilisationsifrare än en ifrare för det
ursprungliga. I sin första impuls ger vis-
serligen kvinnan intryck af att vara det
spontanas beundrare —ingen förstår bättre
än hon det raskt manliga, det djärfva i
en atletposityr —, men till hela sin
anläggning ger hon fridsamheten rätt. Hon
kan vara grälsjuk, men hon är sällan
oförsonlig. Det gäller, när man vill besegra
henne, att vänta, och förstår man den
konsten, besegrar man henne ofta, både
när man har goda och när man har
onda afsikter. I sitt innersta är hon ingen
krigarnatur — det är både en fara och
ett behag. Hennes vishet är kulturens,
och denna vishets både vådor och
fördelar har Ellen Key lyckats åskådliggöra
med orden: »Kulturens makt att
harmonisera medför tyvärr äfven makten att
nivellera» (Kvinnopsykologi sid. 23).
Det förefaller mig emellertid som om
Ellen Key genom sådana
grundlinjeteckningar af kvinnans karaktär som de nyss
antydda gifvit ett icke ointressant bidrag
till ett svårlöst problem, som redan fått
namnet frågan om könsmotsatsen.
Det torde också för hvarje opartisk
läsare af hennes böcker vara tämligen
själfklart, att det finnes en ganska lätt
funnen vederläggning gent emot det
påstående, som hufvudsakligen från
kvinnokämparnas håll riktats mot henne,
nämligen hennes förmenta inkonsekvens att
vilja på samma gång kämpa för att
kvinnans uppgift är att vara hemmets
kvinna och för frigörelsen af hennes
arbetskrafter, hvilket senare framför allt
borde innebära att vara samhällsmedlem
och medborgarinna utan hinder af
hämmande band och polisförordningar.
Hennes inkonsekvens är helt enkelt att till
kvinnan säga: Du får, i brist på bättre,
ägna dig åt de specifikt manliga
sysselsättningarna, antingen de äro
banbrytaren eller den mekaniske arbetarens, men
din egentliga uppgift är att förstå och
vara hemmets skydd, sällskapslifvets sol
och föreningspunkt. Dina anlag, hela ditt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
