Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ellen Key. Ett utkast af Hellen Lindgren. Med 4 bilder - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’614
hellen lindgren.
med petitstil, låt vara — men det finnes
hos oss alla, som icke äro hjälplöst slöa
eller outvecklade och i växten stannade
barnungar. Det är nämligen det stora
misstaget att tro, att storhet är något
slags abnormitet eller difibrmitet i
män-niskoväxt. Den är blott en jätteväxt och
jätteproportioner af det, som kan
upptäckas hos alla. Hvem har t. ex. icke
märkt, att den sjläens elektriska gnista,
genom hvilken en genialisk kvinna med
telegramsnabbhet gissar en annan naturs
erfarenheter genom halfva ord eller
uppfattar en antydan, som kanske knappast
var ämnad att förstås, och i andras inre
äser den svagaste känsla, att denna
besynnerliga tankeläsning, som har alla
geniets kännetecken, finnes — fast i
mindre grad — hos alla känsliga kvinnor.
Det gifves knappast något mera
hindrande för en rätt uppskattning af våra
andliga tillgångar än den
inkomstberäkning, som vi göra angående oss själfva,
att blott det kapital, som är ute i
rörelsen, finnes i kassan; vi hafva tvärtom
en mångfald fastlästa och för oss själfva
dolda känslo- och förstånds-kapital, som
blott därför, att de äro fastlästa, aldrig
blifva räntebärande.
Det är denna ryktbarhetssträfvan att
i hemmet och i sällskapskretsen blifva
erkänd som något af en storhet, en
dik-tarinna, en märkvärdig kvinna i smått,
Ellen Key har önskat att häfda åt
kvinnan. Hon vill, att kvinnorna där skola
—- som hon älskar att uttrycka sig —
»framälska» den glädje och den
sorglöshet, som är deras väsens solsida. Men
hon anser också, att litenheten i deras
värld och de små medel, öfver hvilka
de förfoga, är en ren fördel, att
omsorgen för familjekretsen, som för dem
mer än för mannen är deras allt, bör
göra dem särskildt skickliga att
lämna den insats i lifvet, som utgör deras
tillskott till mänsklighetens kulturkapital,
och att deras intima invuxenhet i
hemvärlden bör lära dem mer af den
försiktiga ansvarskänsla, som egentligen utgör
kvinnans medfödda moral och som
sådan är en välbehötlig motvikt mot
mannens lust att spekulera i möjligheter och
farligheter och inlåta sig i hasardspel
utan att beräkna, om icke förlusten kan
bli ruinerande. Denna känsla af att
kvinnan är en sundt tillbakahållande kraft
och som sådan har en hemmets mission
att fylla och taga vara på har aldrig
öfvergifvit den enligt förljudande
brand-rödt radikala Ellen Key.
II.
Icke utan afsikt har här ett så pass
stort utrymme ägnats åt Ellen Keys
uppfattning af kvinnonaturens
egendomlighet. Vi kunna nämligen i denna
hennes tankes omsorg om kvinnan spåra
tvenne af de hufvuddrag, som utmärka
henne som framåtskridandets optimist
och som troende på evolutionsreligionen,
ja, som utopisten, samhällsdrömmaren.
Hon är, som vi redan sökt förklara,
dels en förkämpe för det patriarkaliska,
dels en beundrare af det konstnärliga.
Antaget att nu anlagen åt dessa bägge
håll skulle kunna mera än hittills
förverkligas, om familjekänslan skulle
kunna genomsyra samhället som en
andlig lifsmakt, om vidare
konstnärsinstinkten skulle börja mera allmänt gifva
lifvets förhållanden en högre färg och
mening än det blott hvardagliga jäktet
efter nuets små materiela vinster förmår
gifva det — hvad skulle då inträffa?
Ett idealsamhälle skulle då
förmodligen enligt Ellen Keys mening vara
grundadt, och på vägen mot denna idealstat
anser hon att vi redan befinna oss.
Hennes Julianus i Tankebilders senare del
är språkröret för hennes djupaste kän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
