Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Federigos Falk. Af Klara Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
federigos falk.
629
utsätta henne för smärtan att se den
man, hvars gäst hon ofta varit och som
blifvit ökänd för sin dyrkan af henne, bo
på gatstenarna och lefva af de
förbigåendes barmhärtighet? Skulle han
påtvinga henne blygseln att nödgas lägga en
kopparslant i den hand, som hon ofta
sett hvit och blänkande af ädla stenar
höja bägaren för hennes välgång? Hans
högsinthet hade visst gått med
duka-terna.
För öfrigt var detta kanske icke den
enda utvägen. Förtjäna sitt bröd kunde
han visserligen icke, ty han var af god
och gammal släkt och var främmande
för allt slags yrke eller handel. Men
han ägde ett litet landtställe, som han
aldrig vårdat sig ora att tänka på förut.
En aflägsen anförvant, som dog i
armod, hade lämnat honom det i arf, och
nu kom det väl till pass. Dit skulle han
flytta, och där skulle han bo, ensam med
sin kärlek. Han skulle fly ur den luft,
där hon andades, för att icke plåga
henne med sin tillvaro — det var dock
något. Den tanken lyste honom i
mörkret.
Sedan han tagit farväl af sina
vänner och anhöriga, öfverlämnade han åt
ockrarna sitt hus med allt hvad
däruti var, den hvita hingsten, som burit
honom i tornej, och sina präktiga
jakthundar. Han behöll blott en falk, som
var honom kär och på hvilken ockrarna
satte ringa pris.
Med falken på handen vandrade han
en morgongryning genom tomma gator
förbi tigande, hvita hus. Då han kom
till Giovannas boning, böjde han knä
och kysste marken framför trappan, gick
så vidare, ut genom stadsporten och bort
öfver daggiga ängar. Han smekte
tankfullt sin falk, och den tidiga morgonens
tystnad och frid fyllde hans själ med
högtidlig ro.
Så gick ett år eller två. Federigo
skötte sin åkerlapp och sin lilla trädgård
vid Arnos strand, och i hans hemstad
mindes honom ingen. Då dog Giovannas
man, som var ganska mycket till åren
och länge hade varit sjuklig. Han
lämnade stora rikedomar efter sig, och det
uppstod mycken undran, hvem som skulle
bli ägaren till alla dessa skatter jämte
Giovanna. Men man fick afvakta
änk-årets slut.
På sommaren efter mannens död
flyttade Giovanna med sin son Cippo till
en villa, som hon rådde om och som
låg nära intill Federigos landtgård. Den
lilles hälsa var icke stark, men Giovanna
trodde, att ett rörligt lif i det fria skulle
göra honom rask. Hela dagarna fick
han springa omkring i villans trädgård
och på fälten intill, och därvid träffade
han på Federigo. De blefvo goda
vänner och lekkamrater; Cippo fick hjälpa
Federigo med hans utarbete och till och
med följa honom på fågeljakt. Han
talade ständigt med sin mor om den store,
starke vännen, som kunde allting och
lärde honom så mycket. Giovanna var
Federigo tacksam för detta, men hon
svarade undvikande, när Cippo frågade
henne, hvarför hon aldrig ville följa med
honom och hälsa på grannen.
En afton dröjde Cippo för länge ute
i kvällsdimmorna från floden och blef
svårt sjuk. Han hade feber och yrade,
och modern vakade ständigt öfver
honom. Då febern släppte, var han så
blek och matt, att det såg ut som om
han aldrig skulle få lif mera. Modern
ängslades och försökte allt i världen för
att gifva honom krafter igen. Hon
frågade honom slutligen, om det icke fanns
något, som ban riktigt innerligt önskade
och som han skulle bli glad öfver att få.
Fanns det på jorden, skulle han få det.
Cippo tänkte ett ögonblick, sedan
sade han med matt stämma: »Jag vill
ha Federigos falk».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
