Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Federigos Falk. Af Klara Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630
klara johansson.
Giovanna spratt till. Ack, att han
hade sagt något annat!
»Mitt älskade barn, hvad skall du med
en falk? Det menar du inte, nog finns
det någonting, som du mycket hellre vill
ha. Säg det bara, du får det, det får
vara hur dyrbart som hälst.»
Cippo slöt ögonen trött och mumlade
obevekligt: »Vill ha Federigos falk».
Det blef således ingen annan råd.
Åsynen af det tärda lilla ansiktet med
de ängsligt spända dragen manade henne
att skynda.
Åtföljd af sin kammarpiga, begaf hon
sig redan samma morgon åstad till
Federigos gärd. Tjänarinnan, som
öppnade porten, stirrade häpen pä den
förnäma gästen och störtade in i
trädgården, där Federigo var sysselsatt med
gräfning, ropande: »Monna Giovanna är
här!»
Federigo kastade spaden och gick
med värdiga, lugna steg sin gäst till
mötes.
»Madonna», sade han bugande, »ni
är lik solen, ni låter er glans lysa öfver
alla, äfven öfver den ovärdigaste. Aldrig
vågade jag drömma, att en sådan ära
skulle beskäras mig som att se er stiga
öfver min tröskel. Men Gud
tillfredsställer stundom i sin oändliga nåd de
tysta önskningar, som våra hjärtan bära,
utan att vi djärfvas lyssna till dem.»
Giovanna rodnade lätt och tvekade
förlägen, innan hon svarade.
Sedan sade hon halft skämtsamt:
»Jag mindes, att ni förr i världen
plägade vara mig väl bevågen, Federigo, och
jag är nästan rädd, att ni pålade er
mycken kostnad och möda för min skull.
Det föll mig in, att jag borde på något
sätt vedergälla er för detta, och därför
kommer jag för att låta er bjuda mig
på middag hos er.»
»Madonna», sade Federigo åter med
glädjeskimrande ögon, »jag kan inte er-
inra mig, att jag någonsin har lidit
någon möda eller haft någon kostnad för
er skull. Tvärtom, har jag någonsin ägt
eller uträttat något, så var det er
förtjänst. Det gör mig ondt, att jag icke
har så mycket att bjuda på som förr.
Det är en fattig man ni värdigas gästa.»
Han förde sin gäst in i huset, som
var litet och torftigt och icke mycket
att se, och därefter ut i trädgården.
Hans röst darrade af vemodig och skygg
fröjd, när han talade till henne. Han
skred vid hennes sida som i en dröm, och
det blef stundom svart för hans ögon.
Plötsligt gick det upp för honom, att
han måste tänka pä måltiden, som
Giovanna bjudit sig till. Han lämnade henne
i en löfsal och gick att granska sina
förråd. För första gången kände han ånger
öfver sitt kostsamma lefverne i forna
dagar, och det kom öfver honom en ångest,
att han icke skulle kunna bjuda den
älskade en måltid, som vore henne värdig.
Han kunde dock icke sätta fram
endast bröd och grönsaker. Höns hade
han inga. Då han som bäst arbetade
med dessa funderingar, fick han syn på
falken. Falken, hans trogne, käre vän
från rikedomens dagar, den kunde vä!
duga till ett mål åt hans hjärtas dam.
Beslutsamt vred han nacken af fågeln
och lämnade den ät tjänarinnan att
plockas och stekas. Han såg till, att bordet
blef dukadt så omsorgsfullt som ske
kunde och vände sedan åter till sin gäst
med lugnadt sinne.
Efter måltiden, under hvilken
Giovanna i sin oro och tankspriddhet
knappast smakat på den dyrbara steken, sutto
de båda samtalande i löfsalen, och
Giovanna fann det ändtligen vara på tiden
att yppa den egentliga orsaken till sitt
besök.
»Käre Federigo», sade hon, »om man
tager i betraktande de stora
uppoffringar, som ni gjort för min skull och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
