Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - I Tornedalen. Af Viktor Almquist. Med 8 bilder efter teckningar af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
TURISTPAVILJONGEN PA A VAS AKSA.
enslighet. Under brännande sol
passerades polcirkeln. All skönhet var som
försvunnen, om icke tundrornas,
myrarnas, furuhedarnes ödsliga högtidlighet
äfven är skönhet. Dvärgbjörken täckte
marken vid vägens sidor, egendomliga,
hvitbladiga vidén färgade vidder i
silfver, aldrig fläckad ängsull låg som snö,
en dragren betade mellan martallarna.
Linjerätt utan en svängning löpte vägen
fram. Icke en människoboning var att
se. Men nu låg marken i milslängd
täckt af kolnade stockar, väldiga
jätteträn, af stormen vräkta öfver hvarandra,
sedan skogselden hvirflat fram och
slickat grenar och barr och bark. Spiriga
buskar sköto upp bland de svarta
skeletten. Ihåliga, brutna stammar stodo som
skogsrån med sträckta armar. Underliga
ansikten blickade fram ur uppvräkta
rotknippen. Barbrända stenar glänste som
vittrade skallar. Hästarne jagades på.
Nu stupade en.
Ingen fara var dock skedd. Den
glödande solen hade varit för stark. Ett
bad i en nära skogssjö lifvade upp de
härdiga kamparne.
Mot aftonen färjades vi med hästar
och åkdon öfver ett spegelglänsande stort
vatten, där lommen ropade längst ute.
Högre ropade och skrek likväl farjkar-
len, en storväxt, svartögd
en, med häftiga,
våldsamma, nästan vilda rörelser
och hotfulla åtbörder. Var
det fråga om att slåss?
Hvad ville han? De
finska orden ljungade som
blixtar ur ett åskmoln.
Men snabbt drefs den
stora färjbåten öfver viken,
vagnen, från hvilken
hästarne blifvit spända, drogs
med herkulisk styrka af
karlen ensam uppför den
skarpt sluttande
landgången och landsvägsbacken där närmast
intill; och då vi skildes, tog han ett
höfligt och vänligt farväl, fast ögonen
ännu sprutade eld. Endast en gång har
jag mött en liknande typ, en man äfven
han från denna svenskfinska trakt, men
hvars lidelsefulla, i ett ögonblick utan
märkbar anledning från ljusaste solsken
till det vildaste stormfyllda mörker
öfvergående lynne bragt honom på fall och
i den djupaste olycka. Säkert är denna
obändiga, nervösa häftighet ett drag af
nära frändskap med de äkta finnarne, för
hvilka knifven ej sitter djupt i slidan.
Dagen hade lidit mot slutet, och en
ny dag började omärkligt taga sitt
inträde. Från vägens höjd, där vi åter
färdades fram, hade vi sett den sjunkande
solen guldfärga skogarna bortom
Korpi-lombolos sockenkyrka, nu sågo vi det
eldsklara skenet dröja öfver
bergskammarna och bländande tränga fram, där
en dalsänka öppnade sig. Nästa stund
hängde klotet åter dallrande klart öfver
trädens toppar. Luften hade en timme
känts isande kall, pälsarna hade tagits
fram. Småningom möttes vi af varmare
ilar. Vid sidan om vägen lågo några
forkarlar slumrande vid sin stockeld, midt
bland de mossiga furorna. Hästarne
sofvo i redet. Insjen höll vakt. Hvem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
