Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sandro Botticelli. Af Walter Pater. Öfversättning för »Ord och bild». Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sandro botticelli.
657
den så länge varit bortglömd; och i den
energi, i den passion och flit, hvarmed
Botticelli söker att förverkliga sin tanke, ligger
det sanna måttet af inbillningens
berättigade makt öfver det mänskliga sinnet.
Ljuset är en sollös daggrynings kalla,
genomskinliga ljus — en senare målare skulle
i stället ha öfverväldigat oss med solsken
—men i denna luftens stillhet skönjer
man desto tydligare de långa
landttun-gorna, som sträcka sig ned mot
vattenbrynet. Människorna gå åstad till sitt arbete,
men gudinnan är vaken före dem, och man
kan tänka sig, att det vemodsfulla uttrycket
1 hennes ansikte härleder sig af en
förkänsla af den långa, kärleksuppfyllda dag
hon har framför sig. En figur, som
symboliserar vinden, blåser hårdt öfver det gråa
vattnet, sättande snäckan, på hvilken Venus
seglar, i rörelse, hafvet »visar tänderna»,
rör sig i smala skumränder, sugande till
sig den ena efter den andra af de
nedfallande rosorna; dessa äro skarpa i
teckningen och afplockade där stjälkarna
börja samt något vissna, hvilket
Botticel-lis blommor alltid äro. Botticellis afsikt
var att med allt detta symboliserande gifva
ett intryck af glädje; det är till en del
de bristande resurserna i den tidens konst
Ord och bild, 8:e årg.
som vålla, att det likväl gör en något
dämpad och kylig verkan. Men hans
förkärlek för matta färgtoner har äfven sin
skuld däri. Hvad man icke kan undgå
att se är det vemod, hvarmed han
uppfattar nöjets gudinna, såsom den där har
en stor och ödesdiger makt öfver
människorna, öfver deras väl och ve.
Jag har sagt, att det typiska i
Botticellis karaktär är resultatet af en förening af
sympati för mänskligheten på dess
obestämda ståndpunkt — då den för honom hade
något visst tilldragande och älskvärdt —
med medvetandet om den skugga, som
faller på den från de högre ting, från hvilka
den rysande drar sig undan. Detta ingjuter
någonting mera sant mänskligt i hans verk, än
hvad målarekonsten vanligen uppnår. Han
målar äfven andra episoder ur sägnerna om
nöjets gudinna an hennes födelse ur hafvet,
men aldrig utan en skugga af död öfver
hennes gråa hull och bleka blommor. Han
målar madonnor, men de försöka alltid att
draga sig undan från det gudomliga barnets
smekningar och föra i en dämpad men
omisskännlig ton en varmare, lägre
mänsklighets talan. En och samma figur — hvars
drag han enligt traditionen lånat af
Simonetta, Giuliano di Medicis älskarinna —
42
venus1 födelse. / Uffiziernas galleri i Firenze.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
