Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Frédéric Chopin. En minnesteckning af Mauritz Boheman. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
mauritz boheman.
rummet. Anledningen till denna brytning
har man aldrig riktigt fått veta. Somliga
skjuta skulden på George Sand, och särskildt
anse de, att hon med hjälten i sin roman
Lucrczia Floriaiii skulle ha afsett Chopin
och därigenom på det djupaste kränkt hans
känslor, under det att andra förmena, att
Chopin uteslutande bär ansvaret. Sanningen
ligger väl här, som vanligt, midt emellan
de båda meningarna, och utan tvifvel ha
bägge kontrahenterna hvar i sin mån
bidragit till den slutliga schismen dem
emellan. För resten är det ju ej så mycket
att undra öfver, om George Sand slutligen
tröttnat på Chopins ständiga och
omotiverade svartsjuka samt hans stundom ända
till vansinne gränsande retlighet. Huru
som helst, det sår, som denna brytning
tillfogat Chopins känsliga sinne, var
oläk-ligt, och sorgen lade honom på
sjukbädden. År 1848 kände han sig något bättre,
och när februarirevolutionens stormar
skakade den franska konungatronen, afreste
Chopin till London, dit han mottagit talrika
inbjudningar, hufvudsakligen af forna
lärjungar, och där man sedan femton år
tillbaka känt och älskat hans verk.
I London, så väl som på de öfriga
ställen i England och Skotland han under
sin brittiska turné besökte, uppväckte
han den största hänförelse och firades
öfverallt som en furste. Men de strapatser
detta lif medförde voro för ansträngande
för hans svaga fysik, och han blef åter
allvarsamt sjuk. Till sjukdomen sällade sig
äfven en okuflig längtan efter Frankrike,
hans andra hemland. Han hoppades
återvinna hälsa och krafter, så snart han
lämnat »ce London, bon pour les chiens»,
såsom han skrifver, och kommit tillbaka till
sitt älskade Paris.
Men han bedrog sig; hälsan vände icke
åter. I Paris, dit han återkom i början af
hösten 1849, försämrades i stället hans
tillstånd till den grad, att han icke förmådde
återupptaga sina lektioner eller komponera
något, och för alla hans vänner syntes det
tydligt, att slutet var nära. I början af
oktober förmådde han icke längre sitta
uppe och kunde knappast mera tala. Hans
syster, fru Luise Jedzejewicz, som vid
underrättelsen om hans tröstlösa tillstånd
skyndat till Paris från Warschau, vakade
vid hans sjukbädd och stannade hos honom
ända till slutet. Den 15 oktober, en sön-
dag, inställde sig hos den döende häftiga
kriser, som voro smärtsammare än de
föregående och räckte i flera timmar. Men
med tålamod och själsstyrka uthärdade han
plågorna. Den sköna grefvinnan Delphine
Potocka, i hvilkens salong han ofta
tillbragt så angenäma stunder och hvars
musikaliska talang och underbara stämma
gjort så djupt intryck på honom, befann
sig bland de närvarande, var djupt rörd
och grät bittert. Då plågorna för ett
ögonblick lämnade honom ro, bad han
grefvinnan sjunga något. Man trodde först, att
han yrade, men han upprepade med sådan
ifver sin begäran, att man icke vågade
motsätta sig hans önskan. Pianot rullades
fram till sängkammardörren, och med af
snyftningar halfkväfd stämma sjöng
grefvinnan först Stradellas berömda hymn till
den Heliga jungfrun och därefter en psalm
af Marcello. »O Gud, hvad det är
vackert, hvad det är vackert!» hviskade den
döende mästaren, som tycktes lida mindre,
under det han lyssnade till sången. Under
natten och påföljande dag blef han sämre,
och den 17 oktober utandades han i sin
älsklingslärjunge Gutmanns armar sin sista
suck. Frédéric Chopin fanns icke mera.
Hans oroliga hjärtas slag hade för alltid
tystnat, hans trötta, lidande ande hade
ingått i dödens eviga hvila. Och dödens
majestät, som bredde sig öfver honom,
utplånade alla spår af de strider, som
utkämpats i hans själ, och återgaf åt de ädla
anletsdragen ungdomsårens skönhet, renhet
och lidelsefria lugn.
Och kärleksfulla, minnesgoda händer
bragte den sofvande mästaren rika skördar
af praktfulla, doftande blommor och redde
hans stoft den sista hvilobädden i det land,
som blifvit hans andra fädernesland och
där han lidit och dött. På den stora
kyrkogården Père-Lachaise i Frankrikes
hufvudstad hvila, i närheten af Cherubinis,
Grétrys, Boieldieu’s m. fl. musikaliska
storheters grafvar, Frédéric Chopins jordiska
kvarlefvor, utom hjärtat, det varma polska
hjärtat, ty detta återbördades åt det
Toster-land, som den döde i lifvet aldrig
upphört att öfver allt annat älska, och förvaras
nu under det ståtliga monument, som i
Heliga Korsets kyrka i Warschau blifvit
rest åt minnet af en af Polens ädlaste och
kanske olyckligaste söner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
