Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ArioJlcjiy
UR BOKMARKNADEN.
Rafael: I dödvattnet.
Maria Jouvin: En kärlekslös.
Stockholm, C. & E. Gernandts förlagsaktiebolag.
Pseudonymen Rafael, som för ett par
år sedan vann en omisskännlig om än föga
larmande framgång med debutarbetet »En
passionshistoria», har nyligen sändt ut sin
andra bok, större och bredare anlagd än
den första.
»I dödvattnet» heter den. Jag har icke
rätt klart för mig, hvad detta ord innebär,
jag tror knappt, att jag har sett det förr.
Men närmast väcker det hos mig minnet
af en flod, som jag såg en gång i min
barndom: den gjorde många bukter i sitt
lopp, och här och där hade strömmen
skurit sig in i strandbädden och bildat vikar,
i hvilka vattnet stod stilla och dödt. Det
flottades timmer på floden. Och det hände
ofta, att en timmerstock af strömmen
fördes in i ett sådant dödt och stilla vatten
och blef liggande där, medan kamraterna
drefvo förbi i en rastlös ström; och då
jag såg en sådan stackars stranddrifven
timmerstock, önskade jag alltid, att jag hade
haft en båt till hands att bogsera honom
ut i strömfåran igen och låta honom
fortsätta resan. Hvad nu timmerstockarne
beträffar, torde väl de flesta till lycka för
vår sågverksindustri nå fram till sin
bestämmelseort. Men med människorna är
förhållandet, som bekant, omvändt: de
ojämförligt flesta nå aldrig fram till hvad deras
drömmar ha förespeglat dem som deras
bestämmelse, de drifvas in i dödvatten och
blifva liggande.
Det är en af de många, en ung flicka
med starka andliga behof — om ej just
med begåfning — och hennes kamp mot
omgifningens tryck som författarinnan gjort
till midtfigur i sin skildring. Vi ha alla
någon gång träffat henne på vår väg, den
unga flickan, som väcker sina föräldrars
oro genom att någon gång vid
middagsbordet låta en åsikt lysa fram, som de icke
ha lärt henne, genom att föredraga boken
för broderiet och i allmänhet afvika från
det ideal af fåraktighet, som ännu alltjämt
står högst i kurs på äktenskapsmarknaden
och som gjorde det ännu mera för trettio,
fyrtio år sedan. Ty bokens handling är
förlagd till 1860-talet, och det är också
som tidsskildring mera än som själsmåleri
den vill intressera. Det är »Röda rummets»
tid; men miljön är en helt annan. Dora
Brandelius växer upp i ett stelt och tråkigt
ämbetsmannahem på Söder. En dag ber
hon sin far att få gå och hälsa på sin
bästa vän, Vera Borg. »Hvem är Vera
Borg?» »Min bästa vän». »Bästa vän?
Äro inte ens anhöriga ens bästa vänner?»
»Min bästa vän i skolan.» »Nå, då säger
man det» ... I den stilen går hennes
uppfostran, men Dora har sitt hufvud för sig,
och hon vill icke uppge sina med växlande
framgång krönta försök att på egen hand
skaffa sig en bättre, medan hon väntar på
»det stora lifsödet, hvilket griper hårdt i
själens strängar». Men det stora lifsödet
uteblir —- såvida icke författarinnan
möjligtvis har menat något ditåt med den
obesvarade kärlek, af hvilken Dora mot slutet
af boken fattas till en ung litterat af äkta
åttitalssnitt, som till på köpet heter Kraft.
Det vill jag lämna oafgjordt. Hur som
helst, denna episod vanställer slutet men
är för obetydlig att beröfva boken något
af dess egentliga värde. Med ett stillsamt
humör och med en sparsam och litet torr
kolorit, som kommer en att tänka just på
den skildrade epokens små genrebitar af
Düsseldorfskolan, ger författarinnan en rad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
