- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nionde årgången. 1900 /
6

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gunnar Wennerberg. Ungdomens tonsättare och skald. Af C. R. Nyblom. Med 8 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IO

C. R. NYBLOM.

dramatisk tonkonstnär. Däraf blef ju
intet, emedan den på svenskt vis
mång-begåfvade mannen öfvade musernas värf
endast vid sidan af andra för hans lif
nödvändiga sysselsättningar. Man har
därför från förnumstigt kännarehåll om
honom ifrigt upprepat ordet: dilettantism,
— i min tanke med orätt, så länge det
gäller de arter af komposition, vid hvilka
jag här velat fästa mig. Ty för allt
detta, som gällde ungdomen, vare sig det
var visor för en röst eller duetter eller trior
eller kvartetter och körer, räckte icke blott
hans musikaliska begåfning till — den
hade med vederbörlig skolning kunnat
göra storverk, och den räckte nu till
så mycket mera, som dessa arter, enligt
min tanke, voro just de, som bäst
uttryckte hans anlag, — utan det gjorde
äfven hans nästan pä egen hand idkade
studier af harmonilära och kontrapunkt,
i synnerhet efter de gamle italienarne
samt Bach och Händel, med hvilkas
hjälp han gaf musikalisk dräkt åt sin
medfödda idérikedom och
melodiuppfinning. Det var i synnerhet dessa senare
egenskaper som slogo an på alla. Då
därtill kom, att han i »Gluntarne» så
till vida höjde sig öfver
Bellmansvärl-dens figurer, att de personager han
framställde voro studenter, —■ hvilka just på
1840-talet ådragit sig uppmärksamhet i
landet genom friskare idéer och åsikter,
klarare uppfattning af sin samhörighet
med landets öfriga barn samt en något
mera hyfsad lifsglädje och en humoristisk
uppfattning af sådant, som förr oftast
behandlades med knytnäfvarna -—■ var det
klart, att man skulle jubla öfver dessa
bilder, i hvilka mången fann en
återspegling af sina egna oförgätliga Uppsalaår.
Det märkvärdiga är, att de sjöngos icke
blott af verkliga eller före detta
studenter utan af allt slags folk öfver hela
Sveriges rike. Så har det i viss mån
fortfarit ända till seklets slut, om också själf-

va den akuta gluntfebern längesedan gått
öfver. I detta hänseende ha de liknat
Bellmanssångerna: de ha, från att
sjungas af alla, på bättre eller sämre sätt,
öfvergått till att utföras af sådana
sångare, som förstått att gifva dem i
riktig anda och ton. Och de ha icke
stannat endast inom vårt lands gränser —
de ha sjungits äfven i Norge och i
synnerhet i Danmark, hvilket är ett godt
vittnesbörd för deras allmänt mänskliga
karaktär. En vän har berättat för mig,
att han en sommarförmiddag vid
Charlottenlund norr om Köpenhamn hörde
ur en barack ljuden af »Gluntens
vigi-lans», utförd af två kvinnoröster, af hvilka
hvilka den ena på det kostligaste sätt
sjöng basen!

I det sagda har jag mest afsett
musiken, men texten är icke det minst
beundransvärda i denna förening af de
båda systerkonsterna. Äfven häri kunna
vi finna en viss öfverensstämmelse med
Bellman. Bellman är utan tvifvel den
störste versvirtuosen inom vår litteratur;
språket formar sig som ett mjukt vax
under hans hand och smyger sig
beundransvärdt efter den valda melodien. Det
samma är i föga mindre grad fallet i
»Gluntarne». Det är för mig ganska
tydligt, att det förstfödda i alstringen,
åtminstone i de flesta fall, är musiken,
och författaren har sålunda haft att
liksom Bellman lämpa sin text efter
tonernas rörelse. Ledigheten i denna
formning är lika beundransvärd i meter som
i rim, ja, kanske allra mest därför, att
diktion, ordval och ordföljd äro tagna
ur den vanliga hvardagsprosan,
uppblandad med »studentslang», här och där
höjande sig till fin lyrik, när stämningen
fordrade så. Det är i denna blandning
af högre och lägre element som humorn
starkast framträder; det är däri
författarens genialitet ger sig vackrast tillkänna,
och i detta det språkliga uttryckets lef-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1900/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free