Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gunnar Wennerberg. Ungdomens tonsättare och skald. Af C. R. Nyblom. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
C. R. NYBLOM.
tid hög stämning, och det slår aldrig fel,
att den »kniper» ej blott dem, som
första gången äro med, utan äfven de
»äldre drängar», som varit med om den
många gånger. Vidare: »Glunten blir
juvenal», som verkar storartadt i både
anläggning och utförande; »Uppsala är
bäst», som, sjungen i riktigt raskt
tempo, nästan »presto», och med
vederbörlig uppsluppenhet i återgifvandet af
orden, gör en makalös effekt, i synnerhet
genom upprepandet för hvardera strofen
af den kostliga tvåstämmiga refrängen.
Äfven »Gluntens moster» — »hon, som
bor på Dragarbrunn», liksom jag själf
gjorde — är dråplig. Ett sant
mästerstycke med dramatisk hållning och
äfven lyckade melodier af älskvärdt
parodisk art är »Misslyckade serenaden», —
en fullständig liten operettscen.
»Gluntens vigilans» och »Gluntens flamma»
höra till de tacksammaste och roligast
gjorda sångerna, liksom de äfven lämpa
sig för ett måttligt dramatiskt föredrag,
i motsats mot »Solnedgång i
Eklunds-hofsskogen» och »Slottsklockan», som
äro mera rent lyriska. Till de högst
stående hör »Kväll på kyrkogården»,
med vackra lyriska partier, men
därjämte äfven dramatiska pointer, såsom i
»Magisterns» lifliga skildring, huru det
skulle bli, om »Glunten» helt plötsligt dog
af slag, genomförd med en humor, som
gränsar till tragik. En blandning af
utmärkt naturlyrik och burlesk
verklighetsteckning möter oss i »Examenssexan»,
och en dramatisk bild af ypperlig
verkan är »Afskedet vid Flottsund», där
vänskapens patos stiger till sin
höjdpunkt i skilsmässans stund. Jag har här
framhållit en del af dem, som jag bäst
känner, emedan jag oftast varit med om
att utföra dem, men förnekar därmed
icke, att många af de ej nämnda ha
sina särskilda förtjänster, till exempel
»Vårfantasierna», »Harpospelet på Scyl-
la», »Nattmarschen», »Vid brasan» m.
fl. Min tro är, att dessa sånger komma
att fortlefva och äfven att kanske
upplefva en »seconda primavera», en ny
vår, alldeles som Bellmans bästa visor.
Men de komma då att ännu strängare
än hittills fordra uppfyllelsen af
författarens egna ord i inledningen om
föredragningssättet: »Hvad de fordra för att
vara, hvad de vilja vara, är känslans och
uttryckets sanning, sådan denna älskar
att visa sig i hvardagslag bland
förtroliga vänner.» Såsom ett märkligt och
tidigt instämmande i hela den svenska
allmänhetens dom påminnes här därom,
att Svenska Akademien år 1850
tillerkände Wennerberg kungliga priset, midt
under det »Gluntarne» voro under
utgifning, och att han samma år kallades
till ledamot af Kongl, musikaliska
akademien.
Till samma art som »Gluntarne»
höra äfven de buffatrior, som af författaren
kallas: »De Tre». De äro till och med
äldre än duetterna. Man hade bland
»Juvenalerna» börjat med att äga en
mindre kör, under det medlemmarnes
antal var omkring fyratio. Men då
genom aflagda examina antalet minskades,
gick äfven sångarnes nummer ned till
sex och till fem; snart fanns blott en
kvartett, och så en trio, för hvilken
dessa trestämmiga sånger skrefvos (1846—
48), för att sist sluta med duetterna
mellan baryton och bas, »Magistern» och
»Glunten».
En trestämmig sats hör till de
svårare uppgifterna inom denna art af musik,
särskildt som de utförande icke ha att
stödja sig på ackompanjemang af något
slag, ja, icke ens ha den fördel, som
tillhör en violintrio, där hvarje
exekverande emellanåt kan frambringa flere toner
samtidigt och således ibland rätt rik
harmoni kan åstadkommas. Här kan man
naturligtvis ej höra mera än tre toner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
