Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett möte. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT MÖTE.
37
komst, och ännu hade vicomten icke
synts till i hotel d’Amblimont. Mlle
La Borde visste icke hvad hon skulle
tänka, men af ett samtal hon hort
emellan ett par damer förstod hon, att Roxane
träffat honom ute i den stora världen,
och hon räknade dagar och veckor som
hon icke kunde minnas, att hon räknat
några af sitt lifs år.
»Hvad gör det mig, om han
kommer eller icke?» tänkte hon, men en
eftermiddag, då hon satt inne hos sin
unga släkting, skiftade hon färg och
lyddes utåt tamburen — dörren gick upp
och M. Stainville steg öfver tröskeln och
fram till Roxane.
»Madame», sade han lågt, »ni
väntade mig kanske inte, och jag vet inte,
hur det kom sig — jag gick bara
hit.»
Det var allt, men om och om igen
hörde Cathérine den rösten. Hvad
vicomten hade att berätta för Mme
d’Amblimont, visste hon knappast, hon
förstod blott, att det varit någon
misshällighet emellan dem, och att det var
förbi. Roxane hade sett upp med en halft
utmanande, halft spefull blick . . . Om det
varit hon, Cathérine — Han kom emot
sin vilja — — — Min konung och min
herre, hur skulle jag icke hälsat dig!
Mlle La Borde förde handen öfver
ögonen, en djup blekhet drog öfver
hennes panna, men hon satt så undangömd,
att ingen såg det. Hvem skulle tänkt
på att betrakta henne nu ?
När hon stod i sitt rum, dolde hon
sitt ansikte i sina händer. Detta, detta
var slutet, och hon hade varit så stolt.
Det fanns ingen, som kunde säga, att
han fått en blick af henne, men så hade
hon heller aldrig sett någon, som bedt
därom. Ju mer förbisedd hon gått, ju
högre bar hon sitt hufvud, så litet
betydde människorna för henne, när hon
var ung. Nu var hon gammal. Nu om
någonsin borde väl allting vara lugnt
och klart och kallt, och i stället . . .
Förbarmande, förbarmande . . .
Med slutna ögon vaggade hon fram
och tillbaka. För henne fanns intet hopp.
Och hon skulle närma sig sitt fyrtionde
år för att tömma denna kalk och gråta
dessa tårar. Ar det din mening med
kvinnan, o Gud?
. . . Hon sof icke mycket den natten,
och under de månader, som följde,
glömde hon, hvad det är att finna ro. Meel
långa mellanrum gjorde M. Stainville
två, tre visiter, och som gamla Mme
d’Amblimont, hvilken kände sig hårdt
ansatt af gikten den vintern, blott ogärna
såg, att hennes sonhustru var ensam, när
hon tog emot besök, måste Mlle La
Borde alltid vara inne i salongen, men
Roxane var icke alltför misslynt öfver
denna anordning, ty hennes kusin hade
en alldeles särskild förmåga att utplåna
sig.
Då och då tog hon en bok och
låtsade läsa, men hon visste icke hvad, som
stod på dess blad. För hennes ögon
lyste något, som var tecknadt i eldskrift
och som skaldinnan på Lesbos diktat till
sin älskade:
s Salig, salig lik de evige gudarne
den, som sitter vid din sida
och dricker dina ords musik
och, ack, ditt leendes berusning.
Ser jag dig, stormar hjärtat i mitt bröst,
orden dö på mina läppar,
och tungan låder vid min gom.
Min hud är het som eld.
Det skymmer för min blick,
jag ser ej, hör ej mer.
Likt gräset vissnar jag bort, andedräkten
stannar, jag dör —
Salig, salig lik de evige gudarne.»
För öfver två tusen år sedan hade
Sappho brunnit för Phaon, som icke
frågat efter att en himmel och en sjunde
himmel kunnat bli hans — som varit
lyckligare med en annan och låtit den gu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
