Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett möte. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
JANE GERNANDT-CI.AINE.
daingifna förtäras af en sådan glöd.
Hon visste hvad det är att älska.
Genom seklernas sekler talar hon till dem,
som smakat detta kval.
»Madame d’Amblimont klagar, -att
hon inte får sofva om nätterna», sade
Roxane en morgon, då hon trädde ut ur
sin svärmors rum. »Det är ju ledsamt, men
ni mätte inte heller ha fått en blund i
ögonen. Man kan bli rädd, då man ser
er, min kusin».
Cathérine, som stod i salongen, kom
att kasta en blick i en spegel: »Likt
gräset vissnar jag bort», tänkte hon.
Hennes ansikte var likblekt, och hon lefde
som om det icke funnits lif inom henne
— blott ett ändlöst, suckande ve, som
icke visste af återvändo och kom från
Hades’ skuggor. Mager hade hon
alltid varit, men när hon betraktade sig
i spegelglaset, ryckte det kring hennes
läppar: Var detta verkligen hon? . . .
Människor, för hvilka hon var en
fullständig främling, lade märke till, att hon
knappt rörde vid mat och dryck, och
en gång ville den läkare, som skötte
kommendörens mor, skrifva ett recept
på nervstärkande medel åt henne, ty
enligt hans tanke var hon lika illa däran
som gamla Mme d’Amblimont, hvilken
rasade emot sin gikt. Man befann sig
i februari månad, och en så stark köld
hade det icke varit i mannaminne.
Gatorna täcktes med alnshög snö, och det
rådde en så stor nöd i fattigkvarteren,
att den vackra Roxane, som tycktes
låta detta elände gå sig nära till hjärtat,
på det bestämdaste ogillade en
tongifvande äldre dam, hvilken beslutat ställa
till maskerad.
Det var en af hennes intimaste
vänner, och hon skulle kanske själf bli
tvungen att gå på balen, så att hon måste
athålla sig ifrån att klandra henne öppet,
men när hon var tillsammans med sin
svärmor, dolde hon icke hvad hon tänkte.
I likhet med gamla Mme d’Amblimont
fann hon, att stora världen och dess
nöjen taga en alltför framskjuten plats
i de förnämas lif, men hennes eget sätt
att se saken hindrade henne icke att visa
sig rätt intresserad, när Mme
Saint-Mar-tin och Mme du Plessis, född Monségur,
kommo och talade om sina bekymmer
att få ihop något vackert i kostymväg.
Hon ansågs som en auktoritet i frågor
af detta slag, och då ingen af de bägge
damerna lyste genom sin rikedom, var
hon ju så godt som moraliskt förpliktad
att hjälpa dem. Hennes svärmor fick
säga hvad hon ville — hon kunde
verkligen icke rå för, att hon var svag för
sin släkt.
Det blef ett utbyte af idéer, som
räckte ett par timmar, och man hade
kommit så långt, att man fått klart för
sig, att Mme du Plessis skulle bli
förtjusande med pudradt hår, då M.
Stain-ville trädde in i salongen.
»Kommer ni också för att begära råd
af mig, vicomte?» sporde Roxane med
en blick, som kanske mer än en af de
unga männen i Brest skulle kunnat sticka
ned en rival för. »Förmodligen ämnar
ni er på maskeraden liksom damerna
här?»
Vicomten, som knappt förmått
undertrycka en min af missräkning, när han
såg, att Mme d’Amblimont icke var
ensam med sin sällskapsdam, kunde
bara beklaga, att balen förmodligen skulle
äga rum utan honom, ty han hade för
afsikt att fara till Landevennec, där han
tänkte unna sig det kungliga nöjet att
jaga varg, hvilket säkerligen är galliskt
framför allt.
De bägge främmande damerna sade
sig hafva hort talas om hans
framgångar som skytt, och Roxane, som var
ovanligt glad den dagen, påstod, att hon
inte ville byta med de stackars vargarne.
Emellertid glömde hon hvarken Mme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
