Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett möte. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
JANE GERNANDT-CI.AINE.
arne stannade i Landevennec, var det
redan sent.
Fast hon ett ögonblick tvekade, om
hon skulle störa kokerskan en så kall
kväll, öfvervann hon strax alla
betänkligheter, ty Mme d’Amblimont hade
befallt henne att sörja för sin
bekvämlighet och åtminstone se till, att det blef
eldadt i hennes rum. Men när hon
klappade på dörren till den stuga, där den
gamla trotjänarinnan bodde, var det
Le-fort, mannen, som kom och öppnade
och fick henne att stiga in och slå sig
ned framför spisen och dricka något
varmt. Hustrun var på jaktslottet och
hjälpte till i köket, men det kunde inte
dröja mycket öfver en halftimme, innan
hon kom hem. Det hade varit stor
middag i går på slottet och var nog ett
och annat att syssla med i dag också,
fast värden hvilade sig efter festen och
hans gäster gått på jakt. En kolare
hade mist en häst, som råkat ut för
gråben, och nu höll man på att göra en
inringning i slottsskogen . . . Vicomten
hade icke varit hemma på hela dagen
och stannade kanske ute en stund ännu.
Mlle La Borde, som just icke’ sagt
så många ord, reste sig tämligen
bråd-störtadt; det var sent, och hon måste
gå, men det var alldeles onödigt, att
Lefort gjorde henne sällskap och hjälpte
henne att tända upp eld.
Hastigt och med nedböjdt hufvud
vandrade hen ut i natten, och de få
människor, som mötte henne, trodde, att
det var för köldens skull. Men då hon
trädt in i huset på heden, stod hon
orörlig i korridoren: Om vicomten kom hit
i kväll — — —
Med skälfvande fingrar slog hon eld
på ett stycke flinta och tände ett ljus,
som hon hade i sin pirat. Hennes
kinder voro feberheta, och hon kände icke,
att hon frös. Klockan kunde väl vara
nio, kanske tio ... »Jag öppnar icke»,
tänkte hon, »huset är tomt», men hon
hade satt ljuset i en blindlykta, som
hängde på väggen, sedan Roxane var
här sist. Se honom, se honom, om
också ett ögonblick, låta honom veta, att
hon förstod — — — Hon blundade
med händerna utsträckta framför sig. Det
var hans ögon hon värjde sig emot.
Aldrig, aldrig ville hon visa, att hon
misstänkt något, och kanske hade han en
ursäkt, en förevändning . . . De ögonen, den
munnen . . - Jesus Maria — få tala med
honom — — —
Hon vandrade upp och ned i
rummen och ut i korridoren. »Han kommer
icke», sade hon, men det var ord utan
mening, ty hon skalf från hufvud till
fötter vid vissheten, att de skulle stå
ansikte mot ansikte, och plötsligt tryckte
hon händerna mot hjärtat. Det hördes
ett buller utanför porten, och dörrlåset
gnisslade, som om det vridits fram och
tillbaka af en otålig hand.
»Jag öppnar icke», sköt det genom
hennes hufvud, men hon hade redan
gripit blindlyktan, och hennes steg ekade
i korridoren: »Det är jag, jag . . . Du
tror, att det är den älskade, och här
står en, som gråtit bittrare än de fördömde
gråta öfver sina kval ...»
Ett ögonblick trefvade hon efter
rigeln. Så föll lyktan ur hennes hand.
Dörren hade flugit upp, och ett ljud, som
icke tycktes komma från en mänsklig
strupe, trängde ut i natten. Cathérine La
Borde slungades mot väggen med ett
vilddjurs hvassa tänder i sitt bröst.
* *
Det hade lidit ett godt stycke ut
på morgonen, då en fiskare, som kom
från byn och gick förbi huset på heden,
fann hvad som återstod af Mme
d’Am-blimonts släkting och bleknade och
gjorde korstecknet. Han stod inför ett öde,
som för en femton år tillbaka kunnat bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
