- Project Runeberg -  Ord och Bild / Nionde årgången. 1900 /
58

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Karl Hedberg. Med 5 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

58

KARL HEDBERG.

nesförfattning vittnande tillsatser, som förut
■oftast vidlådt den, och dels får den genom
den i all sin djärfhet så storslagna
tillämpning, som författaren i detta sitt
skådespel gifvit den, ett drag af obestridlig
höghet öfver sig, som ovillkorligen måste gripa
och rycka med. Som idédrama står också
»Gustaf Vasa» enligt min tanke mycket
högt.

Mot det sätt, hvarpå författaren utfört
detsamma, finns ju däremot åtskilligt att
invända. August Strindberg tycks alltför
mycket följa stundens hugskott, när han
•skrifver, och hans inspiration flödar alltför
ojämnt, för att det icke i ett stort anlagdt
skådespel som detta skall uppstå en viss
planlöshet i byggnaden och mer än en död
punkt, som något förtaga dess
helhetsverkan. Och äfven dialogen har — trots
Strindbergs erkända mästerskap däri —
sina lätt märkbara brister; exempelvis
läggas ofta i munnen på de uppträdande
uttryck, som äro så utprägladt Strindbergska
till form och innehåll, att personerna själfva
liksom försvinna, och dessutom blir deras
utpräglade fallenhet att gräla i stället för
att tala med hvarandra litet tröttande i
längden. Men dessa och andra fel kunna,
hur gärna man än skulle önska dem
aflägsnade, icke bortskymma den genialitet,
hvarmed »Gustaf Vasa» är skrifven, — man
hör suset af dess vingslag, ibland starkare,
ibland svagare, genom en mängd af
skådespelets scener, och det ljudet är så pass
ovanligt, att man oemotståndligt fängslas
däraf. Därtill kommer, att det för
närvarande icke finns någon författare, vare sig
i vårt eller något annat land -— Norge
får ursäkta — som besitter en så storartad
dramatisk teknik som August Strindberg.
Ett helt drama igenom förmår han, som
ofvan påpekats, icke göra den gällande,
men i konsten att få en seen eller en följd
af scener dramatiskt verkningsfulla och att
i enkla, men djupt tänkta och fast formade
repliker ställa en gestalt lefvande fram för
åskådaren står han högre än någon.
»Gustaf Vasas» alltigenom mästerliga första
akt och den glänsande teckningen af prins
Erik i den följande äro mer än fullgoda
bevis härför. Det är också dessa
egenskaper som — för att ställa ihop honom
med ett ord, som han själf tycks älska —
göra honom till en »dunderförfattare» i
vår litteratur, en författare som man, trots

hans ojämnhet och trots allt hos honom
som inbjuder till opposition, alltid måste
ägna sin beundran.

Det utförande, som kom »Gustaf Vasa»
till del på Svenska teatern, kunde i
allmänhet anses som detsamma fullt värdigt,
om också mot några af de förnämsta
rol-innehafvarna åtskilliga anmärkningar kunna
göras. Herr Emil Hillberg tog sig ståtlig
ut som kung Gösta och återgaf rolen med
sin vanliga stora auktoritet, för hvilken
man måste böja sig, men hans spel höll
sig dock alltför mycket på en och samma
sträng för att icke bli väl entonigt. Bäst
gjordes tredje akten, där kungens
dominerande kraft och andliga öfverlägsenhet
flerstädes fingo en förträfflig relief, medan
däremot den förkrosselse, som olyckan sedan
försänker honom i, hos herr H. tog sig ett
så ringa eller åtminstone så ytligt uttryck,
att man, hvilket dock är alldeles
nödvändigt, icke satte någon vidare tro till den.
Att herr H. det oaktadt var den
lämpligaste representanten för kung Gösta, som
teatern äger, är dock alldeles otvifvelaktigt,
hvarför man också får vara nöjd, men
någon af den framstående skådespelarens
full-lödigaste skapelser var det, som sagdt, icke.
Detsamma gäller herr Lindbergs »mäster
Olof», som visserligen i första akten var
oklanderlig, men som sedan led af en
torrhet och fantasilöshet, som lät den af
författaren osammanhängande men vackert
tecknade figuren allt annat än komma till
sin rätt. Magister Olaus är visserligen en
desillusionerad man, men det skall ännu
glöda i askan efter den forne reformatorn.
Ej heller herr G. Ranfts Herman Israel,
den lybeckske rådsherren, höll fullt måttet.
Herr R. spelar rolen förståndigt och
samvetsgrant, men den kan och bör dock
göras mycket mera karaktäristiskt.
Däremot hade teaterns yngre manliga förmågor
uteslutande heder af det sätt, på hvilket
de löste sina uppgifter, främst herr de
Wahl, hvilken med prins Erik tagit ett
ytterligare steg framåt på sin
konstnärsbana. Särskildt präglades hans scener i
andra akten af en finhet i uppfattning och
utförande, af en förmåga att forma
replikerna, så att alla de olika skiftningarna i
rolen, melankolien, den hatfyllda beundran
för fadern, misstänksamheten och högmodet
framträdde i full belysning, som gjorde det
till en prestation af rang. Skada blott att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 31 02:26:41 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1900/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free