Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Koblenz. Af Oscar Levertin. En skildring från 1791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■100
OSCAR LEVERTIN.
anen sin pilasterfasad med fönsterburar
och galler af smidverk och en apa i
Aesculaphatt med medicinalvåg i tassen,
uthuggen i sandsten. Men vägg i vägg
med apoteket stod ett senapsgult hus
med hvita poster, blott ett fönster bredt,
liknande underredet till ett ofullbordadt
tyskt klocktorn. Där hade Koblenz’ mest
berömde hårskärare och frisör sin lokal.
I det vackra septembervädret stodo
dörrarne till de tre husen öppna.
Vinstugan var fylld af folk, som tömde sin
förmiddagsspecial. De franska
emigranterna, som lärt detta bruk af sina
värdar, höllo sig vid fönstren, där det var
ljust, och drucko försiktigt i små
munnar ur de stora glasbägarne. Men de
talade och skrattade så mycket ifrigare,
och silfvergalonerna skimrade på deras
gröna rockärmar under de häftiga
åtbörderna. Men tyskarne drogo sig
instinktmässigt in mot de mörka gårdsrummen,
i hvilka rhenvinets opalglans strålade så
mycket bättre i de gröna humparne,
som de tömde i långa, eftertänksamma
drag. Men längst in i det svartaste
prånget, där man ej såg hand för ögat och
intet syntes annat än vinets guldrand i
glasen, satt på en väggfast bänk, halft
inne i ett skåp med buteljer och omgifven
af ankaren, värden själf, Aumüller, blek
som en fånge, hvilkens hy hvitnat i
häktet och hvilkens ögon äro rädda för
dagern. Allt blodet i hans långa, tunna
lekamen tycktes utväxladt mot hvitt vin,
ensamt näsan hade färg och
fosforesce-rade. Han sade aldrig ett ord, pekade
blott på buteljer och tunnor för
källar-svennen och lyssnade som till
orgelmusik på skvalet ur vinpiporna.
Men apotekaren och perukmakaren
voro i full verksamhet i sina respektive
bodar och skreko order, så att det
hördes ända ut på torget, och de hetsade
upp sig i täflan att öfverbjuda hvarandra
med beställningar och förnäma kunder:
»Två pulver Cremor Tartari till hans
excellens markis de Calonne.»
»Poudre à la maréchale till la marquise
de Polastron d’Esparbés de Lussan.»
»Ett dussin kanthariderpastiller till
hans högvördighet ärkebiskopen af
Ar-ras.»
»Ett par flaskor karmelitervatten och
pomada af fänkål, körfvel och myntha
till markisinnan de Balbi de Caumont
la Force.»
»Jalappa mixtur och ett litet fint,
parfymeradt förmiddagslaxativ till fru
Matignon.»
»Ett hårband couleur de cuisse de
nymphe émue till hennes furstliga
aller-nådigaste höghet prinsessan af Monaco.»
Frisörens stämma vibrerade af
rörelse, som en italiensk tenor i ett tremolo,
när han ropade ut ordern om detta
hårband med färg af en öfverraskad och
rodnande kvinnas hy. Det var hans
dags triumf, och det föreföll honom som
om all täflan därmed vore omöjlig. Men
apotekaren, som förstod sin rivals
tankar, blef nu utom sig bakom sin disk.
Han fnyste och dundrade sina order, så
provisorn darrade på handen, där han
hällde ricinolja i en flaska, och
laboratoriepojken ackompanjerade förtjust
husbondens kommandon med sin mortelstöt
som med en trumpinne.
»En fullständig emulsion, kryddad,
destillerad till marskalk de Broglie. En
senapsdeg, bredd på battist och försatt
med rosenessence till hennes höghet
prinsessan af Bourbon.»
Det regnade titlar och medicin, och
frisören, som nått slutet af sin repertoar,
hade nu intet annat att göra än att själf
skynda och afbryta sin medtäflare. Han
hoppade ut ur sin butik, omhvärfd af en
obeskriflig atmosfär, som om han
blandat samman alla sina burkar och flaskor
till ett underbart kejsarelixir, hvilkets
doft sväfvade som ett moln ikring ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
